Funderingar om liv och död

Paus, Correns helgextra-tidning, skrev om “Vägen tillbaka till livet” igår. Om motgångar och hur vi hanterar dem. En forskargrupp i USA har under titeln “Whatever does not kill us…” gjort en undersökning gällande hur nöjda vi är med livet; det är i denna undersökning artiklarna tar avstamp.

Det visade sig att människor som upplevt två till fem svåra motgångar, som till exempel svår sjukdom, anhörigs död och grovt våld, var mest nöjda. De som inte haft motgångar var mindre nöjda med livet liksom de som gått igenom många svåra prövningar.

Och varför skulle det inte vara så? Det känns ganska uppenbart att för att kunna uppskatta det bra måste man ha haft det dåliga. Det är ungefär som våren och allt det gröna utanför fönstret just nu – det hade inte varit tillnärmelsevis lika njutningsbart om det inte kommit efter flera månader av mörker och gråhet. Om det bara är ljust och varmt tar man det till slut för givet, och det blir svårt att hantera den dagen då mörkret trycker sig på. Men samtidigt får mörkret inte överväga – det får inte vara så kort tid av ljus och grönska att det inte hinner väga upp.

Idag finns det gott om “curlingföräldrar” som ser till att barnen bor i en bubbla där det inte ska hända dem något och där vägen sopas ren från alla spår av svårigheter. Dessa barn lever i en värld av ljus och värme och när verkligheten förr eller senare tränger sig på, i form av svåra händelser föräldrarna inte kan skydda dem mot eller i att de helt enkelt blir vuxna, har de förmodligen en sämre förmåga att hantera det.

Marlin: I promised I’d never let anything happen to him.
Dory: Hmm. That’s a funny thing to promise.
Marlin: What?
Dory: Well, you can’t never let anything happen to him. Then nothing would ever happen to him. Not much fun for little Harpo.

~ Finding Nemo

Tycker det där är ett sådant utmärkt citat. Gränsen mellan att skydda sitt barn mot svårigheter och att skydda sitt barn mot allt är, tror jag, ofta både hårfin och svårbalanserad. Vilken förälder vill att deras barn ska tvingas hantera jobbiga saker? Men det går inte att skydda någon mot allt – then nothing would ever happen. På samma sätt kan vi inte skydda oss själva mot allt hemskt, för då kommer vi i slutändan inte kunna uppskatta allt det i livet som är bra heller.

Om jag drar det till en extrem kan jag jämföra det med fallskärmshoppning. Risken är ganska liten att något går fel, men givetvis finns den där. Om jag väljer att inte hoppa slipper jag risken – men jag får heller inte adrenalinkicken som frifallet genom luften ger.

För hur ska vi kunna värdera det vi har om vi inte får ett “pris” på livet? Om vi varit med om något svårt i livet och faktiskt kunnat hämta kraft ur det kan vi förstå och värdera det vi har.

~ Vägen tillbaka till livet, Corren 14 maj 2011

Artikeln fortsätter med två reportage om två personer som vardera hanterat svårigheter i sina liv men tagit sig tillbaka från det. Den ena, Carina, förlorade sin man till en hjärntumör – men trots det har hon gått vidare, lever med sina tre barn med en ny man, och mår bra. Det är fascinerande hur olika människor klarar av tragedier, men mest av allt tyckte jag om hennes insikt:

Jag är glad och tacksam över att jag fick uppleva så underbara år tillsammans med Uffe och jag tror att han är stolt över mig för att jag fortsätter leva livet fullt ut. Uffe finns alltid med oss och han vill att vi alla mår bra och har roligt i livet, han vill inte att vi ska vara ledsna och må dåligt.

Vem skulle egentligen vilja det? Alla sörjer vi efter att någon dött, men om du skulle dö, skulle du då vilja att dina anhöriga satte sitt liv på vänt på obestämd tid i sin sorg, eller skulle du vilja att de gick vidare och levde sina liv, glada över den tid de hade tillsammans med dig? Visst är jag så pass egocentrisk att jag hoppas att mina anhöriga skulle sörja – men jag skulle också vilja att de sedan gick vidare och med ett leende mindes de bra tider vi haft tillsammans.

Kommentera!

Post Navigation