Positiv inställning

L är på mig om att sluta vara så negativ om tentan. Att jag ska sluta säga att jag kommer kugga den. Men det tar emot.

Just nu känns det som att jag kommer kugga. Just nu känns det som att oavsett hur mycket jag pluggar, så kommer det alltid finnas saker de frågar om som jag inte har läst på om. Varje minut jag spenderar på att plugga en sak är en minut jag inte pluggar en annan – varje sekund som går då jag läser om lungorna, syrediffusion och CO2-transport är en sekund som jag inte spenderar på att repetera nerver, blodkärl och muskler. De sipprar ut i ungefär samma hastighet som lungkunskapen fäster, vilket ger ett +/-nollslut. Samma mängd kunskap men vilket område jag kan beror på dagsformen.

Om jag börjar säga att jag klarar tentan och sen inte gör det, vad händer då? Pappa och jag lekte “worst case scenario” förra våren då jag hade mina tre basårstentor på en vecka, och vi kom fram till att det värsta som kunde hända var kuggning –> omtenta. Eventuellt med läk framskjutet ett halvår, men inte värre än så.

Fast det är ju värre än så. Egentligen. På det yttre planet är det inte värre än att det blir en omtenta – och det är egentigen ganska bra på sitt sätt, för då pluggar man in allt en gång till och en ytterligare en del sätter sig mer permanent – men på det inre planet är det värre.

Vem är jag om jag kuggar?

“Insecure overachievers” återkommer – för min osäkerhet i hela konceptet att jag tillåts gå på läkarlinjen löper väldigt djupt. Jag har spenderat större delen av mitt liv på att inte hysa någon som helst tilltro till att jag är begåvad nog att gå på läk. Om jag kuggar befäster det den tron: jag borde inte vara här.

Att andra tycker att kuggning är en helt naturlig del av livet spelar ingen roll. Att andra har kuggat, att de inte bryr sig det minsta om jag kuggar eller ej… det är inte det som är grejen. Jag har en självbild som jag måste leva upp till. Eller kanske ännu mer, en tro på att jag inte kan som kommer att bevisas om jag inte klarar tentorna.

Att kugga blir en större och större diffus hemskhet dessutom, efter att inte ha kuggat sen min första tenta. Nu är det trettio-nånting tentor senare och bara tanken att kugga är extremt jobbig.

I slutändan leder det hela till att jag säger att jag kommer kugga. Inte för att jag vill tro det, inte för att det kommer dämpa min egen ångest över att ha kuggat om det händer, men för att jag i alla fall då inte har någon annans förväntningar att leva upp till. Jag kan säga, “Jag sa ju det,” och sedan gå och gråta i ett hörn. Att höra, “Äh, du kommer klara det,” är också ångestladdat; det blir de där förväntningarna igen. Fast att höra motsatsen hade varit lika jobbigt. Så bäst av allt vore väl egentligen att inte prata om det. Tyvärr är det inte något jag kan sluta tänka på.

2 Thoughts on “Positiv inställning

  1. Den där “L” verkar allt bra vettig… ;)

    Nej, men om vi ska ta det lite sakligt är det naturligtvis fullständigt naturligt och också sunt att vara både laddad och nervös inför en tenta. Det vore lite konstigt annars och dessutom funkar det ju som ett utmärkt incitament till att faktiskt plugga (vilket ju vore en enorm lögn om man sa att du inte gjorde). Att däremot känna en så stor stress och oro att det påverkar vardagen är tyvärr inget annat än destruktivt.

    Vet att det förmodligen är en klen tröst, och jag vet ju av egen erfarenhet att det inte spelar någon roll vad andra säger- man måste ju “komma tillrätta med dessa tankar själv”, men det är nog viktigt att man vågar prata om dessa saker och “lyfta dem till yta”. Förslagsvis tillsammans med kurskompisar, men kanske även med äldrekursare. Blir en form av KBT ;)

    Känner en äldrekursare väldigt väl som inte önskar annat än att kunna hjälpa till i nämnda situation. Det bra med honom är dessutom att han i högsta grad har personlig erfarenhet på just det du beskriver… En guldstjärna till dig om du lyckas lista ut vem denna äldrekursare är ;)

    //L

  2. mamma on 22 May 2011 at 13:48 said:

    Hmmm,
    Dessutom, ju fler gånger du nämner ordet “kugga”, ju mer sätter det sig i hjärnan.
    Avdelningen för självuppfyllande profetior.
    P

Kommentera!

Post Navigation