PA/uska

Igår skrev jag på kontraktet för sommarjobb som personlig assistent. Många papper blev det, med ansvar och tystnadsplikt och allt möjligt annat, men det är väl så det får vara.

Nästa år får jag jobba som undersköterska, något jag diskuterade med L bara för att det är lite obegripligt. Efter två terminer på läkarlinjen får jag inte jobba som undersköterska – men efter tre terminer får jag.

Undersköterska blir man om man läser omvårdnadsprogrammet på gymnasiet, eller går en undersköterskeutbildning. Stora delar av utbildningen är omvårdnad. Den innehåller också en medicinsk grundkurs och psykologi, men framför allt är det social omsorg och liknande som står på schemat (har kollat runt lite, här finns ett exempel på en undersköterskeutbildning).

Så blir frågan – vad i hela friden inbillar sig sjukvården att jag läser under termin tre på läkarlinjen, som skulle göra att jag uppfyller kraven på kunskap i omvårdnad? Vi läser inte omvårdnad. I Linköping börjar vi under termin tre med sjukdomslära, efter att i ett år ha studerat den friska kroppen. Det har ingenting med omsorg att göra, på det sätt som krävs av en undersköterska.

Mystiken tätnar sedan ytterligare när jag får lov att jobba som personlig assistent, vilket i högsta grad är omvårdnad och där jag dessutom är själv med brukaren hela dagen. Som L sa, med lätt ironi, “Vilket innebär att när man är omgiven av sjuksköterskor och annan kunnig personal måste man ha mer utbildning än när man är själv – det är ju logiskt.” För arbete som personlig assistent krävs ingen som helst utbildning, trots det stora ansvaret det innebär.

Jag tycker att systemet är konstigt. Läkarstudenter torde aldrig få den behörighet som krävs för att få arbeta som undersköterskor; vi läser aldrig omvårdnad. Det är väldigt trevligt att vi får jobba som det ändå (det ger bra erfarenhet, helt klart), men gränsen för när vi får göra det förstår jag inte.

Kommentera!

Post Navigation