Sommarläsning

Det har blivit mer skönlitterärt på sistone än på länge. The Alchemist av Paulo Coelho, Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey och Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Tre djupt olika böcker, men allihopa riktigt bra.

The Alchemist (Alkemisten på svenska) har jag hört både det ena och det andra om av diverse människor. Under året som gick var det många som läste den som del av den skönlitterära strimman, dock inte vår grupp. Nu när sommaren kom tog jag mig tiden och läste den, eftersom jag var nyfiken. Folk har haft både den ena och den andra åsikten om den.

“Alkemisten” är den magiska historien om Santiago, en andalusisk herdepojke som följer sin dröm om att finna en av världens dyrbaraste skatter. Från sitt hem i Spanien reser han till marknaderna i Tanger och genom Egyptens öken till ett livsavgörande möte med alkemisten. 

Resan är en resa genom livet, ett letande efter sina egna drömmar – sin egen “personal legend”. Den har ett enkelt språk och är lättläst, även om innehållet är djupt och tål att tänkas på både två och tre gånger.

Precis efter att ha läst färdigt boken skrev jag följande:

Ett av de stora temana i boken är ”personal legends”. Jag vet inte vad de översätter det med i den svenska versionen – ens sanna dröm? Något man egentligen är förutbestämd att göra. Något, enligt boken, många av oss tappar bort oss själva ifrån, även om vi visste exakt då vi var barn. Innan vi blev förblindade av annat, av vad andra tycker och tänker, av pengar och andra hinder.

Anledningen att jag finner det intressant är att jag nu, till slut, följer min egen personal legend. Jag valde läkarutbildningen, valde att göra det trots att jag har genomgått hela juristutbildningen.

I början av boken säger ett guds sändebud, en kung, till huvudpersonen att han alltid visar vägen för folk för att dessa ska hitta rätt och ta sig mot sin personal legend. Han visar sig inte alltid personligen, utan som ett omen eller händelse. I mitt fall var det en kompis som frågade en fråga. ”Vad skulle du göra, om du fick välja helt fritt utan att tänka på vad som skulle krävas för att uppnå det?”

”Då skulle jag bli läkare.”

Det har varit jobb, svett och tårar sedan dess. Men också enorm lycka. Glädjetårar då jag kom in på utbildningen för snart ett år sedan. Ångest innan dess, över basårstentor och antagningsstatistik. Leende när jag cyklade till Ågatan första dagen, med lite fjärilar i magen. This is the first day of the rest of your life. Åtta veckor av tristess med HEL då jag undrade vad i hela friden vi höll på med och när vi faktiskt skulle börja plugga. Därefter gasen i botten, med glädje och dysterhet om vartannat då det känts som att skolan varit mig övermäktig. På vägen har jag fått fler vänner än jag haft på mycket länge. Således kan jag inte annat än tro att läkaryrket är min alldeles egna personal legend. Tack vare att jag vågar följa den drömmen har jag redan fått så enormt mycket. Jag är tacksam, och jobbar vidare.

Boken rekommenderas, om inte annat så för att veta vad alla andra pratar om.

Naamah’s Kiss av Jacqueline Carey har på sitt sätt en grundläggande likhet med Alkemisten – de har båda ett element av fantasy/magi i sig och båda handlar om någon typ av öde. Där slutar dock likheterna. Naamah’s Kiss handlar om en ung kvinnas äventyr från barnsben till någonstans i 20-årsåldern. Boken utspelar sig i något som skulle kunna vara kanske 1800-talet i stil, men en annan värld. En värld där olika folk härstammar från gudar de tillber, där det finns magi, demoner och drakar. Ett folk härstammar från gudinnan av åtrå, och där är sex på alla håll och kanter vardag. Huvudpersonen Moirin blir bland annat en drottnings följeslagare, vilket innebär en del lesbiskt sex. I USA borde ungdomarna inte få så mycket som bläddra i den med tanke på att den innehåller explicita sexscener… Men det är välskrivet och har en funktion i historien.

Berättelsen är i stor utsträckning en coming-of-age-story. Moirin har en del att ta sig igenom på sin väg mot sitt öde.Hela boken är dock välskriven och underhållande, där det går snabbt framåt i historien samtidigt som karaktärerna får utvecklas. Huvudpersonen är givetvis otroligt vacker, vilket man väl kan bli trött på i den här typen av böcker, men hon har sina styrkor och svagheter vilket gör henne väldigt mänsklig. Gillar man den här typen av böcker är den riktigt bra.

Inspirerad av Naamah's Kiss. Inte riktigt från boken, men en inspiration är bra oavsett :)

Slutligen, Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann av Jonas Jonasson. Har blivit ganska omskriven, har jag förstått. Även denna valdes till bok för någon av grupperna under skönlitteraturstrimman och jag tyckte att titeln var festlig. Då jag fick chansen för ett tag sedan började jag läsa den hos en kompis, men sedan hade jag inte tillgång till boken mer och således blev det liggande (dessutom kom tentaplugg och tenta emellan). I förra veckan fick jag låna boken av mamma och efter att Naamah’s Kiss tog slut i måndags plockade jag upp Hundraåringen istället.

Boken handlar om precis det: en gammal man, Allan Karlsson, som kliver ut genom fönstret på äldreboendet där han bor, på sin hundraårsdag. En serie dråpliga händelser följer, samtidigt som man parallellt får följa Allan sedan barndomen hela vägen till äldreboendet. Och det är inte direkt ett nio-till-fem-på-Posten-liv han haft. Som det står på baksidan av boken:

Trots att Allan är fullständigt ointresserad av politik och religion tyck han ha påverkat de flesta av det förra seklets stora händelser i världen. I hundra år gjorde Allan Karlsson världen osäker, bara genom att vara. Och nu är han lös igen.

Det är, förutom en rolig bok, också en bra historielektion. Jag som kan knappt något om historia och är än mindre intresserad (till skillnad från far min) fick mig en väldigt lagom genomkörare och övergriplig bild.

Stilen i boken är ungefär så här (Allan och Gäddan diskuterar vad nirvana är och att det i alla fall ska vara dryck involverat):

Men när det kom till vad det skulle vara i glasen skiljde sig Allan och Gäddan åt. Hundraåringen ville ha vodka cola eller möjligen vodka grape. Vid festligare tillfällen kunde han i stället tänka sig vodka vodka. Gäddan, å sin sida, föredrog lite gladare färger. Allra helst något orange som övergick i gult som en solnedgång ungefär. Och så skulle det vara paraply i mitten. Allan undrade vad i hela friden Gäddan skulle med paraply till. Det gick ju inte att dricka. Gäddan svarade att Allan förvisso hade sett sig omkring i världen och säkert kunde oändligt mycket mer om saker och ting än en fängelsekund från Stockholm, men just den här saken tycktes han inte begripa. 

Och så gnabbades de vidare på nirvanatemat en stund. Den ene var ungefär dubbelt så gammal som den andre, och den andre dubbelt så stor som den ene, men de kom bra överens.

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann, s 278

Boken hyllas på baksidan som “Den roligaste bok jag någonsin läst”, vilket må vara sant mest för att jag inte läser så mycket humor-böcker, men jag håller samtidigt inte riktigt med. Texten är fyndigt skriven, men det är inte småfniss hela tiden. Det dör folk åt höger och vänster och händer saker kors och tvärs. Fram emot slutet, då allt ska vävas ihop, blir det dock fler och fler skratt. Läste den hos min brukare, som frågade vad jag fnissade så åt – varpå jag fick läsa några passager högt och även brukaren skrattade.

Varmast rekommenderas sistnämnda boken. Den är riktigt bra och borde passa de flesta.

Kommentera!

Post Navigation