Utedyk, dag ett

Dag två av min intensiva dykkurs avklarad. Klockan är snart halv nio och jag har till slut kommit hem och ätit lite välbehövlig middag.

Efter torsdagkvällens sena 4-i-1-dyk (alla fyra bassängdyken som ska göras, på en gång istället för uppdelat) var det idag dags för utedyk. Färden gick till Blå lagunen förbi Ekerö – men det är till att gå händelserna lång i förväg med tanke på att vi först spenderade två timmar på att testa våtdräkter och skor, fylla flaskor, packa allt, och slutligen köra den timslånga resan till Ekerö. Lite trött var jag redan när vi kom dit eftersom jag gick upp klockan sju – alldeles för tidigt för en lördag – och när vi väl kom i vattnet var klockan närmare halv ett.

Vi var nio elever. En grupp som gått kursen som helgkurs förra helgen gjorde sina utedyk med oss nu. Således delades vi in i två grupper, eftersom nio elever är lite väl många till och med för en erfaren och duktig lärare som vår. Jag var i första gruppen, vilket innebar att vi snart fick sätta ihop utrustningen och hoppa i våra 1,4 cm tjocka våtdräkter. 1,4 cm är tjockt när det är ett lager neopren smack på kroppen och varmt blir det när solen tittar fram. Det var väldigt skönt att till slut få komma i vattnet och bli avsvalkad och samtidigt något mindre ograciös. Uppe på land i våtdräkt och dykutrustning kände jag mig mest som en pingvin. Faktiskt är pingvinliknelsen gångbar – de blir betydligt graciösare i vatten, även om de fortfarande ser skumma ut.

I vattnet gick det alldeles utmärkt för mig. För några andra gick det lite mer tveksamt första rundan, då de fyllde i för mycket luft i västen och således flöt upp till ytan som korkar. Eftersom den ena av dessa satt fast i mig via ett parrep (som ska göra så att man inte kommer bort från sin parkamrat när sikten är typ tre meter) var det lite obekvämt – jag på fem meters djup, hon vid ytan…

Efter en liten runda då vi bara skulle vänja oss vid att vara ute i vatten där botten inte är kaklad fick gruppen sitta och vänta medan grupp två gjorde samma sak. Det blev lite svalt då, trots torrdräkt. Tyckte jag. Men jag har fel på termostaten ibland. (Oftare än ibland enligt vissa).

Andra dyket gick ganska snabbt. Ner, se lite fiskar och kräftor och sedan några övningar – tömma halvfylld mask, “tappa” och ta tillbaka regulatorn, fenbalans, andas från parkamratens andrasteg samt slutligen simulerad nöduppstigning. Allt gick riktigt bra. Däremot kan jag inte tycka att det var något särskilt spännande att se i grumligt grått vatten med någon enstaka firre som vågade sig fram.

Så var det avklädning och packning av alltihopa igen. Dykning är en sport där förberedelser och efterarbete tar ganska mycket tid… Men det gick fortare att packa ihop än att komma iväg på morgonen. Stannade för glass på vägen hem också.

Väl tillbaka stuvade vi undan allt och sedan var det dags för prov för intensivkursgruppen (de andra hade redan gjort det). Provet hade några frågor som var svårare än väntat, men det hela löste sig med 45 av 50. Man fick ha tolv fel, så det var godkänt med marginal.

Pendeln hem gick några minuter efter att jag kommit till stationen och sedan blev det riktigt god take-away från ett ställe, Vapiano, som mamma rekommenderade. Kalasgott. Nu är jag trött så att ögonen snart går i kors, så det är väl snart dags att sova. En dags dykning återstår innan jag får mitt dykcert och kan följa med pojkvännen min ut på äventyr under ytan. För även om Blå lagunen i Stockholm inte är i närheten så spännande som det låter så finns det gott om platser ute i världen där det är precis så fint som man sett på bilderna.

Kommentera!

Post Navigation