Open Water Diver

För att bläddra till sista sidan och omedelbart avslöja slutet har jag nu tagit Open Water Diver-dykarcertifikat. Vilket är trevligt och ju var hela poängen med att gå kursen, så det var ju bra att det gick vägen.

Nu är jag trött. Trött, trött, trött. Fyra dyk på två dagar med allt vad det innebär av förberedelser, packande, ihopskruvande av utrustning, påklädning, parkontroller, faktiska dyk, uppgifter i vattnet, avklädning, isärskruvning, undanpackande och slutligen undanstuvning… man blir trött. Lätt hålögda satt samtliga deltagare på kursen och fyllde i våra shiny nya loggböcker med samtliga utedyk, inklusive beräkningar av kvävenivåer i kroppen och liknande. Total bottentid denna helg: 1 timme och 52 minuter.

Idag gick det mesta fortare, utom dyken. Vi hade våra dräkter redan så de behövde inte testas, och vi visste hur bilen och släpet skulle packas. Det tog således 35 minuter istället för nästan tre timmar att komma iväg från simhallen. Väl på plats gick det också fortare att sätta ihop utrustningen, även om vi givetvis fortfarande på alla sätt är nybörjare.

Himlen var betydligt molnigare idag än igår (trots att SMHI lovade strålande sol i tidningen – finns det något jobb där man får ha så mycket fel som meterologerna på SMHI får ha?) och det var svalare. Men med en tjock våtdräkt med huva och boots var det ingen fara, trots min inbyggda frusenhet. Lite kallt blev det i pausen då vi väntade mellan dyken, när vi låg i vattenbrynet, men i övrigt gick det bra.

Till första dyket fick vi öva på att ta på utrustningen i vattnet – apparat med väst samt vikter. Viktbältet hade jag helst tagit på på land, men apparaten är betydligt enklare att hantera i vattnet där den kan flyta och man helt sonika kan lägga sig på den för att få på den.

Under första dyket fick vi, förutom att simma omkring med vår instruktör och titta på bottenlivet, träna på att tömma en helt fylld mask och göra flytkraftskontroll med oral inblåsning av västen (istället för automatisk med luft från flaskan). Ibland är det svårare än man tror att låta bli att andas in genom näsan, trots att man sitter åtta meter under ytan… Jag fick problem under nedsimningen med tryckutjämning, men det löste sig efter en liten paus på ytan. Därefter tryckutjämnade jag med varje andetag och då gick det bra.

Medan den andra gruppen gjorde sitt första dyk för dagen fick vi i första gruppen öva på ytsimning med kompass. Sätt kurs, snorkel på, huvudet i vattnet och inte titta upp (det blir ju automatiskt fusk – klart man kan navigera om man tittar upp…). Det gick riktigt bra, men det blir gärna en aning zickzack. Och så fick jag vatten i snorkeln, vilket är otrevligt.

Under andra och sista dyket för dagen och kursen var det av helt med masken och sätta på den igen (usch, jag ogillar det fortfarande), och något av det roligaste vi gjorde – undervattensnavigering med kompass. Under vatten med en sikt på ungefär tre meter är det väldigt svårt att hålla koll på vart man är på väg och således är navigering viktigt. Även när man har bättre sikt är det svårt att veta var man kom ifrån och det finns väldigt få riktmärken under vatten. Men det gick riktigt bra. Ta kurs, simma ditåt. Det lär dock vara svårare om man ska simma först till en punkt, sedan en annan, en tredje, en fjärde och till slut tillbaka hem igen och komma rätt både i riktning och i placering. Det är lätt att simma för långt åt ett håll. (Vår instruktör har gjort gott om reklam för Advanced Open Water-kursen, där en av specialiseringarna är navigering. Det känns lite lockande.)

Efter att vi gjort våra uppgifter var vi ju faktiskt klara med kursen, så då fick vi simma iväg två och två på en liten runda utan instruktör. Det var bra för min del. Jag har sett kursen i viss utsträckning som något jag skulle få gjort. Inte för Ls skull så mycket som att ett dykcert går hand i hand med fallskärmscert, kunnande i skidåkning, ridning, dangrad i jutsu och så vidare. Det har alltid stått på to-do-listan, men hittills har jag alltid dykt med instruktör och även om det är fint har jag aldrig tyckt att det var spännande. Att simma själv (med parkamrat) var betydligt bättre. En helt annan frihet. Det var faktiskt riktigt nice.

Oavsett vad är jag ganska nöjd med mig själv.

2 Thoughts on “Open Water Diver

  1. Mamma on 14 August 2011 at 20:48 said:

    Du är fantastisk! Jag o pappa försökte snorkla på Jamaica men det slutade med att jag hade simglasögon och höll andan medan jag tittade på fiskarna som fanns! Det var otäckt med snorkel-panik känsla över det hela!

  2. admin on 14 August 2011 at 20:53 said:

    Tack :) Snorkel-panik låter ju onödigt, men jag förstår känslan. Den finns där när man börjar med apparatdykning också – det där med att bara andas genom munnen är konstigt och känns fel ett tag. Sen vänjer man sig.

Kommentera!

Post Navigation