Astrid Lindgren-fallet

Den här terminen ersätter etikstrimman den skönlitterära strimman som löpte under termin ett och två. Nu är det dags att grotta ner sig i etiska problem av olika slag – abort, människovärde, dödshjälp, alldeles för tidigt födda barn. Ämnet dödshjälp är för närvarande högaktuellt, med Astrid Lindgren-läkaren uppe i rätten till slut.

Fallet är enormt intressant och för min del extremt passande, då det hanterar både juridik och medicin. Således har jag följt det med intresse.

Det hela började på försommaren 2008 då en flicka föddes redan i graviditetsvecka 25. Flickan vårdades på Astrid Lindrgens barnsjukhus i Stockholm. På grund av ett medicinskt misstag fick flickan några dagar efter förlossningen en hjärnblödning; denna händelse Lex Maria-anmäldes. Den 20 september dog flickan och den 14 oktober obducerades hon. I det första utlåtandet är dödsorsak och dödssätt oklart, “men de sammantagna fynden talar för att flickan avlidit till följd av sviterna av hjärnblödningen.”

I samma artikel som ovanstående är hämtat ifrån står också:

Modern anmälde också en läkare – en annan än den som nu sitter anhållen – till Ansvarsnämnden för att inte ha gjort tillräckligt för att stoppa förlossningsvärkarna, som alltså kom i gång alltför tidigt.

Läkaren begärd häktad, Läkartidningen

Redan här kan man alltså ana att en del av drivkraften bakom detta är tragedin för föräldrarna – de har förlorat ett barn och det är givetvis, på alla sätt, ofattbart sorgligt. Det innebär inte att läkarna och den övriga vårdpersonalen inte gjort sitt för att stoppa förloppet.

Den 2 mars 2009 frihetsberövades läkaren. Rättsmedicinalverkets analysbesked och utlåtandet ur obduktionsprotokollet blev någon vecka senare offentligt. I detta stod att läsa:

[Koncentrationen] av tiopental i lårblodet är kraftigt förhöjd och representerar en nivå omkring 1 000 gånger mer än vad man ser vid ordinär användning av preparatet och ligger långt över de nivåer som man kan se vid dödliga förgiftningar

(….)

(…) den sammantagna bilden visar att [flickan] avlidit till följd av kraftig överdosering av tiopental i kombination med morfin men att [flickan] varit i mycket dåligt tillstånd på grund av sina omfattande hjärnskador som varit en följd av den omfattande hjärnblödning hon fått vid några dagars ålder och hade troligen även avlidit inom en kortare tidsrymd utan överdosering av tiopental i kombination med morfin.

(….)

ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas dock således dödsfallet som onaturligt, till följd av överdosering av annan person, men att det inte utifrån den rättsmedicinska undersökningen eller de tillgängliga handlingarna kan avgöras i vilket syfte eller av vem den mycket höga dosen av tiopental givits.

Redan här konstaterades det alltså att bevisningen faller – man kan inte bevisa att det är läkaren i fråga som gett barnet tiopental.

Kommentarerna från de som gjorde analyserna var att
a) det är svårt att göra obduktioner på spädbarn där referensmaterialet är så litet,
b) det är ännu svårare med ett prematurt spädbarn (som är ännu mindre),
c) det finns inga speciella referensnivåer för spädbarn utan varje bedömning görs individuellt,
d) att det kan finnas väldigt höga koncentrationer av ett läkemedel i blodet om det getts kort före döden, och
e) det går inte utifrån koncentration i blodet vid obduktion att konstatera vilken dos som getts.
(Källa: 2000 mikrogram tiopental per gram lårblod)

Björn Hurtig, som är den åtalade läkarens advokat, är lagom dramatisk för det mesta – men oavsett retoriken ligger det förmodligen sanning i hans uttalanden om att juristerna som hanterat fallet inte har någon som helst koll på medicin. Som någon som läst både och kan jag bara konstatera att det måste vara två av de mest skilda fält som finns. Medicinarna lägger någon vecka under utbildningen på jurdik och juristerna lägger ingen som helst tid på medicin alls. Frivilliga kurser i rättsmedicin finns, och på en av mina fördjupningskurser hade vi en föreläsning med rättsläkaren i Lund, men i övrigt nada. Precis som att majoriteten av medicinare har läst natur på gymnasiet har juristerna i mycket större utsträckning läst samhäll, och många kan bara absolut minimum om naturämnena. Att förstå sig på mediciner, verkningar, koncentrationer och liknande är helt över den absoluta majoriteten juristers huvud.

I åtalet som väcktes var gärningsbeskrivningen som följer:

[Narkosläkaren] har den 20 september 2008 på Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna uppsåtligen berövat [flickan] (…) livet genom förgiftning. [Narkosläkaren] har därvid injicerat narkosmedlet tiopental i [flickan].

Gärningen rubriceras som dråp. Brottsbalken 3:1: “Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst tio och högst arton år, eller på livstid.” Brottsbalken 3:2: “Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett gärningen eller eljest att anse som mindre grovt dömes för dråp till fängelse, lägst sex och högst tio år.”

I och med denna skrivelse måste åklagaren bevisa bortom allt rimligt tvivel att narkosläkaren injicerat tiopentalet, att det var en orimligt stor dos, att det orsakade flickans död, och att det gjordes med uppsåt. Vilket torde vara ganska mycket att bevisa. I andra hand finns ett yrkande om försök till dråp.

Det tråkiga med fallet är att det blir en bevisbördsfråga. Läkaren nekar, flera experter tvivlar på provresultaten medan åklagaren anser att han kan bevisa att läkaren gett dosen, och han har således till att börja att bevisa att hon alls injicerat tiopental. Om han inte klarar av det kommer de riktigt intressanta frågorna aldrig att se dagens ljus i rätten: Finns det tillfällen då dödshjälp är rätt? Är det okej att ge smärtlindring trots att döden kan/kommer vara en bieffekt? Hur långt ska man gå för att ett spädbarn ska få fortsätta vara vid liv? Vad ingår i läkarens skyldighet att bota och lindra – är det att uppfylla läkareden att låta flickan gå en plågsam död till mötes, eller är det snarare läkarens skyldighet att förhindra lidandet och ge den höga dosen av smärtstillande, även om detta kan leda till att döden inträffar något tidigare än den annars skulle gjort?

Redan 1991 skrev Svenska läkaresällskapets delegation för medicinsk etik så här:

Läkare får under inga omständigheter vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Däremot har läkaren rätt att i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.

Detta är doktrinen om “dubbel effekt”: om man har för avsikt att smärtlindra men inte att döda, men döden är en (förutsedd) bieffekt, då är det okej. Om nu åklagaren kan bevisa att narkosläkaren gett tiopentalen, kan man då anse henne skyldig till dråp oavsett? Är det inte snarare att följa hennes yrkesetiska riktlinjer, att smärtlindra barnet även till den grad att döden inträffar tidigare än den gjort naturligt? Och den givna följdfrågan eftersom detta är ett rättsfall – är det då olagligt att följa de yrkesetiska riktlinjerna? Dessa är de intressanta frågeställningarna i fallet, som jag tyvärr starkt tvivlar på att vi kommer få svar på. För att få ett prejudikat som verkligen har kraft behöver målet komma upp i högsta domstolen, vilket det inte kommer göra så länge HD anser att det bara är en fråga om bevisbörda.

Peter Claesson tycker själv att han gör rätt, och att det finns ett givet svar på frågan om den dubbla effekten:

Jag har svårt att ha en egen uppfattning om motivet men jag tror att läkaren gav injektionen för att korta flickans lidande, för barnet självt och för hennes anhöriga. Det skedde dock på ett olagligt och uppsåtligt sätt.

~ Chefsåklagare Peter Claesson, 10 februari 2010 till TT

Torbjörn Tännsjö, lätt idol för min del när det gäller diskussionen om dödshjälp, har också skrivit om målet. Läkaren själv har också gett en intervju med Dagens Nyheter om hennes upplevelse.

Jag har inget svar på vad som är rätt och fel i de etiska frågor som fallet frammanar. Jag har mina åsikter – som jag skrev redan för ett år sedan tycker jag att dödshjälp borde vara tillåtet. För närvarande vore det dock bra om vi började med att få juridiken och medicinska praxis att komma överens.

Kommentera!

Post Navigation