TV3:s “Sjukhuset”

Tittar på Sjukhuset på TV3 och tycker givetvis att det är spännande. Samtidigt undrar jag över etiken bakom programmet. Ett klipp visar en barnläkare som arbetar på en liten bebis med en hjärtfrekvens på nästan 300 (livshotande; normalt är 120-160) och ingen andning. Läkarna befarar att barnet inte kommer överleva och pappan står bredvid och tittar på medan sjuksköterskor och läkare arbetar. Han ser så klart skräckslagen ut.

Varför går man med på det där? Vem tycker att det är en bra idé att låta en nationell TV-kanal filma när ens barn kanske håller på att dö? När ställs frågan till dessa anhöriga, när frågar TV3:s TV-team om det är okej att de är med eller inte? Vem kan ta ett rationellt beslut när frun ligger på operationsbordet för ett akut kejsarsnitt? Samma sak gäller alla de patienter som kommer in på akuten och blir filmade. I reklamen inför nästa program är det en man som kommit in med smärtor i hjärtat. Han verkar livrädd och gråter framför kameran. När och hur blir de tillfrågade? Vilken rätt har man att dra tillbaka sitt godkännande?

Sekretessen på sjukhus är egentligen rigorös. Folk har fått varningar för uppdateringar på Facebook och bloggar, blivit avskedade för att ha tittat i journaler de inte har att göra i, och så vidare. Men plötsligt kan sjukhus göra avtal med produktionsbolag, i vilket de säger att det är okej att de filmar lite hur som helst?

Givetvis följer en Google-search, för att se hur det hela hanteras. Det visar sig att JO i mars i år fällde kritik mot Akademiska sjukhuset i Uppsala, där Sjukhuset tidigare spelades in.

Efter en anmälan kritiserar nu JO det avtal mellan Akademiska sjukhuset och produktionsbolaget som innebär att patienter som kan identifieras i serien kan filmas först och ge sitt godkännande efteråt. Enligt JO röjs sekretesskyddade uppgifter redan när patienterna filmas utan godkännande.

Att vissa personer inte kunnat ge sitt godkännande påpekar JO är uppenbart eftersom de filmats när de varit medvetslösa.

~ JO kritiserar TV-inspelning, Dagens Medicin 31 mars 2011

Akademiska sjukhuset har “tagit åt sig av kritiken”. I somras flyttades inspelningarna från Uppsala till Linköping, vilket givetvis är kul för oss som bor här eftersom vi kan peka på bilderna på TV:n och säga, titta, titta, där går jag varje dag. Så här sa en av de inblandade läkarna då serien började spelas in:

[Magnus Janzon] betonar dock att landstingsledningen och den nationella etikgruppen diskuterade frågan ingående innan man sa ja och att formerna för inspelningarna har slagits fast i ett avtal med tv-bolaget.

– Det har varit viktigt för oss att säkerställa att serien produceras på ett seriöst sätt och med största hänsyn till de inblandade. Framförallt till patienternas integritet och sekretess.

~ US blir tv-serie, Sveriges Radio, 14 juni 2011

Serien produceras på ett seriöst sätt, det kan jag väl till största del hålla med om. Jag tycker personligen att det blir väldigt överdrivet när de lägger in dramatisk musik på allehanda klipp och får allt att verka på liv och död trots att det inte är det, men det är väl att göra “bra TV”. Det hela känns ändå ganska seriöst, även om det är reklamavbrott och en löjligt stor andel av tiden läggs på att berätta vad som ska hända i dagens program, efter pausen och i nästa program. Jaja.

Vad gäller frågan om filmandet av patienter är det tydligen detta som gäller (samma artikel):

Bland sjukhusets personal har ett antal så kallade fokuspersoner valts ut och det är deras vardag och deras patienter, som kommer att skildras i tv-serien.

– Säger patienten nej startas aldrig filmkameran. De som deltar får också en skriftlig information och har dessutom ångerrätt, säger Bengt Janzon.  

Så det verkar ju bättre än förr. Men när jag ser på TV-serien blir jag ändå undrande. Vad driver människor till att vilja visa upp sig i sitt svagaste tillstånd? Varför vill man ha sin förlossning på nationell TV, eller se sitt barn hålla på att dö med en reklampaus i mitten? Varför vill man bli filmad när man ligger och har ont? Är det ett så starkt behov att få sina femton minuter av berömmelse? Gäller det där skrikandet om integritet och kränkningar bara ibland? Kan man verkligen ta ett bra beslut i en sådan situation? Orkar man verkligen ta det jobb det innebär att återkalla ett godkännande?

Givetvis vill TV3 visa upp dramatik, gråtande föräldrar, oroliga människor och lyckliga slut. Givetvis vill sjukhuset visa upp sig, berätta om sina avdelningar, läkare, sköterskor, med flera. Men jag är inte helt övertygad om att det här är riktigt rätt ändå.

(Och sen kan man börja slå huvudet i väggen gällande idiotin som är Svenska Hollywood-fruar. Efter att hela Facebook fylldes med kommentarer om Gunillas galenskaper förra veckan kände jag mig tvungen att se klippen, varpå jag mådde illa över den barnmisshandel som visades upp på bästa sändningstid. Jag kan verkligen inte se det programmet.)

Kommentera!

Post Navigation