Akuten mitt i natten

I natt hamnade jag lite lagom oväntat på akuten. Har inte mått så bra sedan en dryg vecka tillbaka och under natten till idag nådde det hela en kulmen av smärta. Efter att ha legat och vridit och vänt på mig i två timmar ringde L klockan halv tre på morgonen till Sjukvårdsupplysningen, varpå vi blev rekommenderade att åka till akuten för undersökning.

Det enda bra med att åka till akuten klockan tre på natten är att det inte är särskilt mycket folk där, vilket gör att det mesta går snabbt. Jag kom igenom triagen med ett konstaterande om förhöjt blodtryck av förklarliga skäl, ingen egentlig feber men fortsatt kraftiga magsmärtor. Blev intagen i ett rum och utsatt för undersökningar, bland annat ultraljud, som inte konstaterade något annat än att det hela såg normalt ut (förutom att mina tarmar “spelade bongotrumma” utan anledning, som L så fint sa det). Ett blodprov visade att CRP var normalt och eftersom de inte kunde komma fram till orsaken till smärtan fick jag till slut en spruta med smärtlindring och ett recept på lagom starka smärtlindrande tabletter. Därefter fick jag åka hem. Väl hemma kunde jag tacksamt sova i nästan tre timmar tills dess att det var dags att gå upp.

På sitt sätt är det “praktiskt” för mig som läkarstudent att någon gång, helst väldigt sällan, bli så pass dålig att ett besök på akuten blir aktuellt. Det påminner en om hur det känns för patienterna. Igår på dagen hade vi Strimma i Finspång och jag följde med en av distriktsläkarna under nästan två timmar. Det var en vid variation av patienter. Jag fann det väldigt spännande – jag fick lyssna på sjuka lungor, se Doppler-blodtryckstagning, titta på eksem med förstoringsglas, med mera – men tänkte inte så mycket på hur det kändes för patienterna som satt där. De blev remitterade till röntgen, provtagning, och så vidare, för att försöka få reda på vad som är fel. Det är en jobbig situation – även om vårdcentral förhoppningsvis är mindre jobbig än akuten, bara för att man oftast söker för mildare saker på en vårdcentral – och man hamnar i en väldigt underlägsen position. Det är bra att komma ihåg.

På akuten inatt såg jag och L dessutom TV-teamet som spelar in Sjukhuset. När jag satt där med smärta och illamående förstod jag än mindre hur någon kan gå med på att var med i det där programmet. Visst är det coolt med TV (“Lite spännande tycker du att det är, eller hur?” sa L när jag tittade lite nyfiket åt kamerorna), men varför skulle man vilja vara med i den situationen? Nu förstår jag det än mindre.

Dagen har av förklarliga skäl varit trött och ganska oproduktiv. Jag tog mig till basgruppen trots allt, även om jag där möttes av lätt oförstående kommentarer som, “Men… du vet att man får vara hemma om man är sjuk?” Vilket jag vet, men jag tänkte att jag fortfarande behöver spara de där två gångerna man får missa basgrupp till nån gång då jag kanske blir ordentligt sjuk – när de inte skickar hem mig från akuten (vilket förhoppningsvis inte kommer hända, men så tänker jag ändå).

One Thought on “Akuten mitt i natten

  1. Är det något man blir sådär konstigt härdad av som läkarstudent så är det väl att man aldrig tycker sig vara sjuk på riktigt. Inte sådär stanna hemma från basgruppen-sjuk. Vet inte om det är för att man får perspektiv på saker, är allmänt korkad eller bara känner basgruppspressen.
    Hoppas att du mår bättre snart i vilket fall!

Kommentera!

Post Navigation