Jutsu!

Det har inte varit så mycket jutsu på sistone. Med “sistone” menas närmare sju månader, eftersom jag inte stått på mattan sedan påsklägret. Anyway. Idag bar det iväg till Linköpings Budoklubbs dojo, för att testa om jag fortfarande tycker är roligt – jag har saknat det de senaste veckorna. Jag kanske har ett visst behov av att få slå av mig lite någon gång då och då – kanske oftare än bara då och då dessutom, efter tio år i sporten.

Herr Bergström som skulle haft passet kände istället för att hålla till i Stockholm, vilket ledde till att det i slutändan var M som höll passet, som vikarie för den ursprunglige, förkylde, vikarien.

Kunde relativt snart konstatera att om det finns en konstant inom ju-jutsu kai så är det att den inte är konstant. Eller ja, det beror väl på vem man frågar. M hade varit på kurs och lärt sig hur vi alltid har gjort saker, trots att var och en kan ta fram ju-jutsu kais “Jutsu for dummies” (mer korrekt kallad Systemboken) och visa att det har vi inte alls. Men de som styr och ställer kommer på nya idéer ett par gånger om året. Eftersom det är ett gäng människor med ganska starka viljor är det dessutom så att om man frågar olika riks- eller elitinstruktörer så finns det en ganska stor risk/chans att man får olika svar, eftersom de helt enkelt tycker att olika saker är olika viktiga. Helst ska man fråga soke, för han har alltid rätt.

I kote hineri (och ja, jag kom till min egen stora chock utan problem ihåg samtliga japanska namn) ska vi nu tydligen inte “ner i fickan” på nedvägen vilket är så jag alltid blivit tillsagd att göra och har spenderat ett otal timmar på att få rätt på eftersom det kräver viss teknik. Nu ska vi istället ha kvar ena handen vid bröstet och bara dra i armbågen, vilket jag måste säga fungerade dåligt med en uke som var 20 cm längre än mig. Kraftcirkeln var det, ja? Men det kan också vara så att jag nu behöver åtskilliga timmar för att lära om. Gör om, gör rätt, som ett tag var en viss Malmö-instruktörs motto.

Teknikerna satt trots allt över all förväntan. Min fallteknik var, om jag får säga det själv, så bra som den var för sju månader sedan, vilket kanske inte alltid säger så mycket men… när vi körde en lite långsam form av renraku-randori fick jag dessutom köra aikido-fallteknik vid ett tillfälle vilket fick mig att sakna aikidon alldeles väldigt. Jutsun, mer här än i Malmö men även i Malmö, är ofta hård och ledningen vill driva det åt det ännu hårdare, vilket i slutändan lär vara det som får mig att sluta. Saknar aikidons mjukhet. Visst kunde det göra en hel massa ont där, men det var inte blåmärkesont utan ledbrytningar åt alla håll.

Det behövs fler tjejer i jutsun, kan också sägas. Jag var ensam tjej och högst graderad (jäms med instruktören) tillsammans med typ tio killar. Men det är som vanligt.

Vet i övrigt inte om jag varit nämnvärt saknad så mycket som att de saknar instruktörer, men fem minuter efter att jag anlänt till dojon blev jag tillfrågad om jag ville undervisa på nästa helgs bältesläger. Så nu blir det några timmar i dojon som instruktör nästa lördag. Hmm, kanske ska titta i den där “Jutsu for dummies” en liten stund?

One Thought on “Jutsu!

  1. Lukas on 6 December 2011 at 18:32 said:

    Det finns ju aikido här också! Och sport-jujutsu:)

Kommentera!

Post Navigation