T3 närmar sig slutet

På något sätt är det nu bara två veckor kvar av T3. Vi har visserligen basgruppsträff fredagen den 23:e, men basgruppen har, liksom resten av klassen tror jag, bestämt att flytta den till tis- eller onsdagen och därmed vara lediga i två dagar. Att sitta och ha basgrupp på lillejulafton är inte lockande.

Är inte helt säker på vart terminen tagit vägen, även om det när jag tänker efter känns som en evighet sedan vi höll på med farmakologi och började lära oss vad hyperplasi är för något. Som vanligt upplevde jag att terminen gick långsamt i början för att sedan snabba på som bara den, till och med genom mörkaste och tråkigaste november.

Idag var det vår andra teoretiska labb, denna gång om njursjukdomar. Njursjukdomar är komplicerade, för njurarna i sig även när de fungerar precis som de ska är komplicerade. Det är retention till höger och vänster, juxtaglomerulära apparater, glomeruli, bikarbonatresorbtion, och femtontusen olika hormoner och annat som påverkar – angiotensin II (som verkar inte på en utan två olika receptorer och de olika receptorerna ger helt olika effekter), renin, aldosteron… och så vidare. Så släng in lite saker som inte funkar som det ska och det hela blir totalt kaos. Och vilka mediciner som är okej att ge till vilka är inte heller att leka med. Men det är generellt inte något att leka med, oavsett om njuren är involverad eller inte.

Igår hade vi hjärtstatus med “proffspatient”. Det är speciella patienter med specifika problem – i det här fallet hjärtproblem – som kallas in bara för att vi läkarstudenter ska få lära oss. Denna gång handlade det om att höra blåsljud i hjärtat, vilket med denna specifika patient var riktigt enkelt faktiskt. Att höra, i alla fall. Att utifrån ljudet diagnosticera vad det var för något var ju inte riktigt lika enkelt. Men jag var ganska nöjd att jag alls kunde höra det.

Riktiga patienter är generellt roligt. Verklighetsanknytning! Och vår patient var väldigt snäll och tålde att fyra läkarstudenter – den tredje gruppen han hade den förmiddagen – lyssnade vars två gånger på hans hjärta, gjorde försök till att ta anamnes och känna efter pulsar lite varstans. Men hans motivering till att göra det hela var den goda anledningen att om vi inte lär oss, vem ska då ta hand om honom och alla andra patienter sedan? Vi måste ju lära oss någonstans.

Om drygt två veckor är det jul och någonstans däromkring börjar tenta-P. Det känns inte alls längesedan jag satt med T2:s tenta-P och jag är oändligt glad att vara förbi det helvetet i alla fall. Om ett år sitter jag – förhoppningsvis – och pluggar inför galenskapen som är stadie II-tentan… och tiden dit lär väl också flyga.

Kommentera!

Post Navigation