En praktisk vecka

Pojkvännen började dagen genom att sätta in mängder med poäng på pluskontot då han kom insmygandes med frukost på sängen. Lördagmorgon till trots skulle han upp, eftersom far hans ringt om hjälp till något bygge. Således skulle han iväg halv nio – men tog sig ändå tid att göra mackor till mig. Jag drog mig ur sängen och övertygade honom att äta med mig – äta själv är ju inte kul. Så satt vi i sängen kvart över åtta på en lördagmorgon och åt mackor och diskuterade alkalos och acidos, eftersom det är något jag inte fattat. Två eller tre repetitioner till så kanske det sitter. Och har jag ändå en nästan färdigbakt läkare i sovrummet kan jag ju utnyttja det.

Veckan som gått har i övrigt varit väldigt praktisk, förutom gårdagen då det blev dubbla föreläsningar och basgrupp. Bra föreläsningar, även om föreläsaren vid den sista tog upp gamla tentafrågor och jag satt som ett litet levande frågetecken när jag såg blodgastabellerna och läraren sa, “Tolka dem,” till klassen. Hence frågan till L imorse om acidos/alkalos, eller mer specifikt hur man avgör om den är respiratorisk eller metabolisk.

Det praktiska den här veckan har varit blodlabb i måndags, lungfunktionsdemo och fallgenomgång i tisdags, lungauskultation i onsdags, och strimma i Finspång i torsdags.

Eftersom ingen annan var särskilt pigg på att sitta i en box och andas i ett rör vid lungfunktionsdemon fick jag göra det. Jag har inget emot att vara försöksdjur, det är roligt. Fick papper på att min lungfunktion är precis som den ska vara. Fick andas in låga doser helium och kolmonoxid för att avgöra diffusionskapaciteten (tror jag det var), och göra forcerad expiration, med mera.

Lungauskultationen var med riktiga patienter. Inte ens proffspatienter den här gången, utan vi var faktiskt på lungkliniken. Den tråkiga delen var att vi var åtta i gruppen som stod i en ring runt de stackars patienterna som redan från början hade svårt att andas och det var förmodligen inte så snällt att tvinga dem att sitta och försöka andas djupt i många minuter medan vi försökte höra rassel och ronki. Min perkussionsförmåga – då man håller två spända fingrar mot patientens rygg och slår med sin andra hands fingrar mot ryggen och får fram ljud, utifrån vilka man kan tolka hur långt ner lungorna går, om det finns vätska i dem, med mera – blev betydligt bättre på den där timmen i alla fall. Ljuden i stetoskopet var svårare att avgöra.

Lungpatienterna verkade tycka att det var ganska kul med läkarstudenter, trots att vi var åtminstone tredje gruppen på två dagar som träffade dem och lyssnade på dem. Vår ena patient var riktigt rolig och det är härligt att träffa sådana människor. Trots svår sjukdom verkade humöret ändå vara på topp. “Jag har varit så konservativ att jag har BH på mig,” sa hon. “Man skulle ju inte ha sånt på 70-talet.”

Strimman i torsdags blev för min del en serie vårdcentralspatienter som jag fick träffa då jag slog följe med en av läkarna. Det blev lite av varje – en KOL-patient vilket var extra intressant eftersom vi läst om just KOL den här veckan – och lite annat smått och gott. Ett EKG togs på en patient, vilket också är skoj att se eftersom jag numera har något sorts hum om hur man tolkar det (även om jag behöver bli betydligt bättre på det).

På det hela taget en bra vecka. Helgen är lugn och pluggig, med fokus på interstitiella och restriktiva lungsjukdomar samt lungcancer, och ikväll blir det lite julfest.

Kommentera!

Post Navigation