Sensationsjournalistik och jämställdhet

Ibland blir man mer irriterad än andra gånger när man läser artiklar och artikelkommentarer. Igår morse blev L sur på DN som sensationsjournalistiskt skrev “Slavkontrakt på svensk militärbas” som egentligen handlade om att en leverantör hade anlitat en rekryteringsfirma som krävde betalt för att arbetarna skulle få jobbet. Det hade upptäckts vid en rutinkontroll av militären och nu har man brutit kontraktet med rekryteringsfirman – således inte något som borde toppa nyheterna något särskilt. Men det gör det, för att det låter ju sensationellt med slavkontrakt på svensk militärbas.

Själv läste jag “Läkarbristen är akut” om läkarbristen i Kisa, vilken är en helt vanlig, välavvägd artikel. Mindre välavvägda är kommentarerna på artikeln. En av de andra kommentarerna, av samme person, innehåller följande fantastiska uttalande:

En undersköterska som jobbat i 20+ år inom US tjänar ca 22000
En Akutläkare som nyanställs tjänar från 35000 o uppåt. Är det bara jag som ser någon skillnad där???

~ Memento-Mori

Yup, det är en skillnad. Inte bara en, faktiskt:

a) Undersköterskan har gymnasial utbildning (omvårdnadsprogrammet). Läkaren har 5,5 års läkarutbildning på universitetet (i en takt som på inget sätt är jämförbar med gymnasienivåplugg), minst 18 månaders AT, och därefter runt fem år specialistutbildning. Minst. Det är under förutsättning att man kan gå raka vägen, vilket man ofta inte kan eftersom antalet AT-platser är begränsat osv. Således har läkaren minst 12 års utbildning. Och det är heller inte en “lekskola” till utbildning som personen i fråga vill få det till i ett av sina inlägg – med tanke på att jag nu testat på ett helt gäng olika kurser och utbildningar kan jag lugnt konstatera att det är den mest intensiva utbildning vi har i Sverige.

b) Undersköterskan har ett visst ansvar, men återigen går det inte på något sätt likställa med det ansvar läkaren har.

c) Undersköterskan är del av ett team, läkaren förväntas leda.

Och så vidare. Som L sa, “Finns det några likheter?” är kanske en viktigare poäng i jämförelsen mellan en undersköterska och en läkare, snarare än vilka olikheter som finns. Med alla dessa punkter torde det vara uppenbart att en skillnad på 22 000 mot 35 000 egentligen är för liten. Det kommer ta tio år för läkaren att arbeta in den lön som undersköterskan får in under tiden läkaren studerar. Och olika människor med olika utbildning och ansvar ska ha olika lön.

Lösningen på det hela är enligt kommentatorn att utbilda fler läkare, så att alla kan komma till sjukhuset och få hjälp direkt. Det denne inte verkar vara medveten om är att vi redan har extremt hög läkartäthet, men det hjälper inte med det upplägg vi idag har i vården. Att utbilda fler funkar bara till en viss gräns, eftersom antalet praktik- och AT-platser är begränsade (vilket jag skrivit om tidigare). Och dessutom kanske vi ska utbilda människor så att folk inte går till vårdcentralen och vill ha antibiotika mot förkylningar, ringer efter ambulans för att de inte kan få tag på en taxi hem, och kommer till akuten med åkommor som borde hanteras på vårdcentral dagen därpå, bara för att det inte gick fort nog att få komma till vårdcentralen.

Som litet tillägg: visst är undersköterskor underbetalda. Det är sjuksköterskor och lärare och flera andra yrkesgrupper också.

Andra saker att bli irriterad över är några inslag i senaste Amelia. Först uppslaget om “Saker vi önskar höra från honom 2012”, som inkluderar 1) “Överraskning! Jag har fixat barnvakt ikväll och bokat bord. Du har ju alltid velat testa den där etiopiska restarangen!”, 2) “Två tv-matcher på en vecka? Herregud vad jag börjar bli trött på fotboll”, samt 3) “Sätt dig här i soffan, jag vill höra allt om din dag.” Det är så klart skrivet med glimten i ögat, men det hindrar inte att jag blir störd av det.

Gällande 1) kan jag konstatera att det fortfarande av någon anledning förväntas vara killen som fixar dejter och liknande. Att tjejen skulle fixa barnvakt och boka bord kommer inte på fråga. Varför inte, i dagens jämställda samhälle?

Gällande 2) undrar jag hur många TV-program tjejer tittar på som killarna himlar med ögonen åt. Själv gillar jag Biggest Loser som underhållning, det tycker inte L om. Men om jag ska få se mitt så kan väl han få se sitt, oavsett om vi tycker att den andres är kul eller ej.

Gällande 3) hoppas jag att de flesta som är i ett förhållande vill höra vad den andre gjort under dagen, annars undrar jag mycket över vad de gör i ett förhållande alls.

Övriga önskningar handlar om att killen ska städa mer, tvätta fönstren, åka och storhandla, mm. Hur hade den motsatta listan från killarna om tjejerna sett ut – hon borde byta däck på bilen, klippa gräset, eller för den delen tvätta, handla, och städa oftare (med tanke på att det faktiskt finns gott om fall där männen gör mer än kvinnorna)? Vilken reaktion hade ett sådant uppslag fått?

Uppslaget därefter i samma Amelia gör mig mest ledsen – “Män sörjer också missfall”. Faktumet att det behöver tas upp som artikel och nyhet är hemsk. Varför skulle män inte sörja missfall? Mitt i all denna jämlikhet är det uppenbart att kvinnan fortfarande är den som tillåts vara ledsen öppet (oavsett anledning), medan män döljer sitt bakom stoiska fasader. Vi skriker om jämlikhet på alla plan, men det verkar som att det mest är kvinnan som ska få ta mer plats, snarare än att mannen ska få en syl i vädret.

4 Thoughts on “Sensationsjournalistik och jämställdhet

  1. Riktigt bra skrivet och läsvärt! :)

  2. Mamma on 8 January 2012 at 22:17 said:

    Bra skrivet! Jämställdhet borde vara på båda håll.

  3. “Journalistik” gör mig så rakt upp förbannad med jämna mellanrum, vilket är tragiskt i sig.

  4. Doktoranden: Amen!

    Onyanserade diskussioner gör mig så förbaskat trött och lite förbannad mellan varven (jag såg förövrigt Debatt gällande LCHF igår följt av att jag idag läste kommentarerna som det länkades till här). Varför ska alltid ytterligheterna ställas mot varandra som en form av korrekt/genomsnittlig verklighetsskildring? Men tyvärr är det väl som alltid de som skriker högst som hörs mest, snarare än de med givande (sett till diskussionen) åsikter och erfarenheter. Från båda sidor av myntet ska tilläggas. Slänger man dessutom in lite upprörda känslor så har vi en het gryta med upprörda personer som alla känner sig.. wait for it.. kränkta.

Kommentera!

Post Navigation