Rätten till laglott

På vägen ner till Egypten råkade jag läsa ett debattinlägg i DN, Dags att Sverige avskaffar bröstarvingars rätt till arv. Först tänkte jag att det var ett konstigt förslag – bröstarvingars rätt till sin laglott är självklar i mina ögon och det har varit så sedan mitten på 1800-talet.

Sedan läste jag inlägget och började fundera.

Sedan 1857 har bröstarvingar – en persons egna barn (sedan 1958 inkluderas även adopterade barn) – rätt till arv. Om man är ensambarn och det inte finns någon överlevande make/maka innebär detta hela kvarlåtenskapen. Laglotten, den del av barnets arv som inte kan överlåtas till någon annan, utgör hälften av denna arvslott – dvs 50% av kvarlåtenskapen. Om det finns två barn är deras arvslott hälften var av kvarlåtenskapen, och laglotten 1/4 var av kvarlåtenskapen, och så vidare (Ärvdabalken 7:1). Om det finns en make/maka som också är förälder till barnet kommer denne/denna att ärva den döde i första hand och barnet får ut arvet vid denne/dennas död (ÄB 3:1). Om maken/makan inte är förälder till barnet kan barnet direkt kräva att få ut sin laglott och om man inte anser att problemen börjat tidigare så finns de definitivt här. I och med att barnet kan utkräva sin laglott kan den överlevande maken/makan tvingas flytta från sitt hem för att kunna ge barnet arvet.

Men som grundfråga kan man ju ställa sig: varför finns det idag ett tvång för föräldrar att ge sina barn en viss andel av sitt arv? Lagen skrevs när medellivslängden var betydligt kortare än nu och barnen förväntades fortfarande vara små. Idag är “barnen” i många fall 60+ när föräldrarna dör och det råder ingen nöd på dem alls. Så varför har vi kvar en förlegad lag som innebär att den rätt vi har i livet i övrigt att förfoga över vår egendom, plötsligt inte gäller?

Redan i min närhet kan jag konstatera flera fall där det skär/skurit sig ordentligt mellan barn och föräldrar. I vissa fall ligger felet helt klart hos föräldrarna, i andra fall helt klart hos barnen. Oavsett vilket har jag svårt att förstå varför föräldrarna måste bli tvingade att lämna en del av sin kvarlåtenskap till barnet i fråga. Det kan kanske bli någon typ av upprättelse för barn som farit illa vid sina föräldrars hand, men samtidigt tar dessa barn ofta stolthet i att klara sig utan föräldrarna som inte ville ha dem. För en person jag känner, B, vars föräldrar redan från början inte ville ha honom och alltid berättade detta, kändes det lite som en hämnd att föräldrarna inte kunnat slippa undan att ge honom hans laglott, men samtidigt ville han inte ha pengarna och han gav dem snabbt vidare för att slippa ha något med dem att göra.

Visst inser jag att det finns en problematik här – det kan öppna för maktmissbruk från föräldrarnas sida (“om du inte sköter dig gör jag dig arvslös”) och föräldrarna kan anse att ett barns val i livet är “fel” (t ex att vara homosexuell eller gifta sig med fel person), men jag ser ändå inte detta som ett hinder. Vid 60 års ålder föreligger inte samma skyddsbehov som i barnaåren, vilka är de som lagen från början är tänkta att skydda.

Om det är tvärtom och ett barn beter sig illa mot sina föräldrar, begår brott (dock inte dödar, då försvinner arvsrätten, ÄB 15:1) eller försummar dem, varför ska då föräldrarna tvunget efterlämna barnet ett arv? Om det finns flera barn och ett tar hand om föräldrarna medan det andra inte träffat föräldrarna på flera år, varför har de då samma rätt till arv (visst finns det utrymme för föräldrarna att ge mer till ett barn än ett annat via testamente, men laglotten kommer man inte ifrån)?

Till syvende sist kommer det till en punkt där det i dagens samhälle inte finns samma skyddsbehov av barn som det fanns på 1850-talet (och tidigare; lagen härstammar från en lag redan från 1600-talet där barn blev bröstarvingar) och således finns inget behov för laglottsregeln. Vill man fortfarande skydda faktiska barn – under 18 år – är det inte svårt att skriva lagen så att dessa alltid har rätt till laglott, medan barn över 18 år inte har rätt till det.

Vi har i livet rätt att bestämma över vår egendom – varför ska den rätten inte gälla också vid livets slut?

2 Thoughts on “Rätten till laglott

  1. Och om “barnet” är 18 eller 19 och ännu inte har adekvat utbildning och/eller jobb?

  2. admin on 26 January 2012 at 16:01 said:

    Tja, låt laglottsregeln följa försörjningsplikten då – laglott tills den dag barnet fyller 18, eller till den dag då barnet är färdig med gymnasieutbildning eller annan utbildning på den nivån, fram till 21-årsdagen. Efter det har föräldrarna inte försörjningsplikt i livet, så då borde de ju inte egentligen behöva ha det efter döden. (Hela saken känns lite hemsk att skriva eftersom jag vill tro att föräldrar älskar sina barn och inte vill göra dem arvslösa, men ändå.)

Kommentera!

Post Navigation