Are you happy?

Läser gamla inlägg i bloggen och kommer ihåg saker. Känner lite stress just nu över T4 – första temat är slut men jag känner mig inte det minsta färdig med det – men det är verkligen ingenting mot T2:s panikartade, intensiva, överväldigande stress. Jag tvivlar lite på att något någonsin kommer att bli så krävande som den terminen.

Har tänkt en hel del på sistone, på min plats i livet, på läkarlinjen, framtid och nutid. L började sin AT igår, vilket givetvis får mig att tänka tusen tankar om att ligga efter. Jag är äldre, men ligger så långt efter. Eller? Jag räknar fortfarande knappt faktumet att jag har en juris kandiatexamen som att jag faktiskt gjort något vettigt innan läk. I mitt huvud är jag ständigt ett par år försenad. Det är så oändligt långt tills jag blir klar. Vad nu “klar” innebär.

Samtidigt tittar jag på hans dagar – 8 till 17 som de senaste veckorna, och under de kommande blir det jourer till höger och vänster – och tänker, fan, det är skönt att vara student. Den här veckan går vi två timmar om dagen. En föreläsning om histologi igår (där jag insåg att jag faktiskt kommer ihåg en del från T1), basgrupp idag, dissektionsundervisning imorgon, någon föreläsning på torsdag och basgrupp på fredag. Det är löjligt lite. Med det sagt kan ju konstateras att vi inte alls är lediga resten av tiden – till dagens basgruppsfall har vi binjuren och kortisol och relaterade sjukdomar, vilket inte är ett pytteområde – men det är ändå kravlöst. Jag är fri att göra som jag vill med min tid.

Vad är slutstationen? Vad är det jag eftersträvar? Precis som för ett år sedan, och fem år sedan, kämpar jag med att försöka leva i nuet. Att njuta av det jag har idag och inte bara längta mot en framtid som jag egentligen inte alls vet vad den innehåller. Jag försöker hitta lycka i något litet varje dag. Det är inte lätt när man är så målinriktad som jag.

Jag tycker den här är fantastisk. Delades en del på Facebook för ett par veckor sedan.

Pappa och jag diskuterade lillebror, som jobbar halvtid för närvarande. Hans arbetsgivare hade varit glad om han gått upp till 100%, men lillebror testade det under hösten och tyckte att det var för mycket. Pappa sa, “Egentligen är han klokast av oss alla,” och jag kan inte annat än att hålla med. Min lillebror är den människa jag känner som har absolut störst förmåga att leva i nuet och njuta av livet.

L sa att han aldrig träffat en onkolog (cancerläkare) som jobbat heltid. “De har fattat grejen,” säger han. “De har sett att vad som helst kan hända vem som helst när som helst.” Men det funkar inte att säga till skolledningen att man tänker plugga på 75%. Det kanske är lika bra det, annars hade det ju tagit ännu längre tid än de 5,5 år det tar idag. Det går inte heller att få en AT-tjänst på 80% eller något annat tal som är mindre än 100. Det fungerar inte så. Världen är inte gjord för att ta det lugnt, den är gjord för att vi ska jobba.

Det är ett ständigt pussel att driva mig själv mot mina mål och att samtidigt kunna stanna upp och känna lycka och glädje och samhörighet med andra. Att försöka känna mig nöjd över något. Jag kan inte på rak arm säga att jag någonsin varit riktigt nöjd med mig själv, men jag jobbar på det.

One Thought on “Are you happy?

  1. Mamma on 28 February 2012 at 21:36 said:

    Du låter så klok, lev nu efter vad du skriver.
    Carpe diem, livet går inte i repris. Kram

Kommentera!

Post Navigation