Skottdag

Solen värmer på när jag går mot obduktionssalen. Jag tar inte kortaste vägen, njuter lite extra av ljuset och den rent vårmässiga värmen. Tittar otåligt mot träden och undrar när de gröna knopparna ska våga visa sig.

Det är skottdagen. En ovanlig dag, en dag som bara inträffar vart fjärde år. Man kan tänka sig att något ovanligt skulle hända idag – på nyheterna igår sa de att skottdagen är den dag då tjejer friar till killar istället för tvärtom, om det nu räknas som ovanligt nu – men utöver den osedvanliga värmen är det inget särskilt.

En timme senare står jag böjd över en död människa och tittar ner i en tom bukhåla. Alla tarmar är borttagna så att vi ska kunna titta på njurarna, uppskurna för att vi ska kunna se insidan, och se hur aorta löper längs ryggraden med vena cava tätt bredvid sig. Amanuensen har en pincett i ena handen och pekar med den andra; han drar i urinblåsan och visar, förklarar att fylld kan den nå hela vägen upp till naveln – när sträckreceptorerna i ett visst område sträcks ut som sista område, då blir det bråttom till toan. Vi småskrattar.

På något sätt har det blivit helt normalt. Det är skottdagen och det kanske borde vara ovanligt men att stå över ett preparat och titta på dess utrensade inre, på nerverna och artärerna som knutits med trådar för att amanuensen ska kunna hålla reda på vilken som är vilken, på muskler som löper på bäckenets insida, och på en livmoder som knappt är större än en valnöt, det är inte det minsta ovanligt längre. Vi är vana. Vana vid lukten av preparaten, vid att klämma och känna, vid situationen. Vi klär på oss förkläden, handskar och skoskydd utan att direkt fundera på saken. Den här veckan har vi histologiföreläsning, basgrupp, dissektion, föreläsning, basgrupp. Ingen reagerar på att den där saken i mitten, det är att titta i en människa.

“Här, ni kan känna på prostatan,” säger amanuensen. Vi känner på den, stoppar handen i den öppna bukhålan och klämmer lite. Jag tänker att det var annorlunda när jag kände på en på Strimman. Det är också en helt vanlig sak, en undersökning som görs många gånger under en vecka på en vårdcentral. Första gången jag gör det är det konstigt. Det kanske skulle passa in på en skottdag, något annorlunda och speciellt. Men sedan kommer även det att bli rutin.

Vi får göra saker på den här utbildningen som vi aldrig skulle få göra annars. Saker som vi först reagerar på men som sedan blir vardag. Jag märker det knappt, avtrubbningen går så snabbt.

Jag går ut från obduktionssalen och går hemåt. Solen skiner fortfarande, varm mot huden, strålandes från blå himmel. Jag njuter.

Kommentera!

Post Navigation