Jutsuläger

Igår var jag på träningsläger för första gången på länge. Celebert besök från Malmö i form av K innebar att det blev träning med honom för hela slanten. Det blev ett lagom tempo med 2,5 timmes träning på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen. L kom och tittade på ett tag, vilket var riktigt roligt eftersom det var första gången han såg mig köra jutsu.

Lägret visar dock på flera av de delar jag ogillar med jutsu numera, och hur tydlig skillnaden är mellan hur jutsu körs i Malmö mot de flesta andra ställen. K är förutom 2-danare i ju-jutsu också snart 1-dan i aikido vilket innebär att han precis som jag tycker bättre om mjukhet och följsamhet än träning som ger stora mängder blåmärken. Jag har aldrig förstått tjusningen med träning som gör ont hela tiden. Problemet är att ju-jutsun går allt mer mot smärta i varenda teknik. Gårdagen bjöd på ett utmärkt exempel – waki gatame. Det är en teknik jag alltid undervisat som en som inte ska göra ont – men som har möjlighet att göra ont om uke (motståndaren) börjar bråka. Men så blev vi instruerade igår att omedelbart lägga fram ukes arm på det sätt som gör att det gör ont, oavsett bråk. Vilket förstör finkänsligheten i tekniken.

L sa det fint när vi pausade med lite kaffe – “Är det inte svårare att ha kontroll utan att det gör ont?” Jag tycker att svaret är ja och att det är det som är eftersträvansvärt. Att åsamka någon annan skada är ju enkelt. Det kräver finess att veta hur man tillfogar smärta utan att faktiskt göra det. Gränsen är hårfin och tar lång tid att lära sig.

Den andra saken, som hör samman med ovanstående, var att vi var 31 personer varav fem tjejer och resten killar, dvs 83% killar. Det är ganska normalt för sporten; vanligen är andelen män så hög eller högre, framför allt när det gäller dangrader. Tittar man på de som styr förbundets stilinriktning är det också män, alla i ungefär samma storlek (undantaget är Tony Hansson som är så grym i sin teknik att det är helt löjligt och hans träningspass på förra påsklägret var det bästa pass jag tränat). Det hela gör att stilen styrs mer och mer åt det denna målgrupp vill träna – hårt och med gott om smärta, gärna med tävling och brottning. Man försöker tävla med andra stilar av ju-jutsu (och andra kampsporter) i jakten på nya människor – det finns ju en del att tävla med idag. För min del gör det att sporten rör sig bort från det som från början attraherade mig till den. Vi får se vad det blir av det.

På kvällen blev det fiskgryta med blomkålsris och tre filmer eftersom vi var trötta och inte orkade annat än att fortsätta med Crocodile Dundee och sedan Next. Next, med Nicholas Cage, Julianne Moore och Jessica Biel, var oväntat bra. En man som ser två minuter in i framtiden, men den framtiden kan ändras av honom – konceptet är intressant och filmen twistar det hela flera gånger.

Idag har det varit Söndag med stort S. Varit trött och seg och inte pluggat en sida trots att det borde gjorts. Får göra desto mer imorgon. L påbörjar psykrotation med en 12-timmar lång introdag, så jag har gott om ensamtid att lära mig allt om klimakteriet och menstruationscykeln… whoo.

Kommentera!

Post Navigation