Konst

DN rapporterar om en konstnär i Italien som gjort om klassiska verk med Venus som motiv i enlighet med dagens ideal, med hjälp av Photoshop. Det är ett intressant sätt att visa på hur det “perfekta” ändras med tiden; ett ideal som gällde då är idag inte det minsta perfekt. Jag vet inte riktigt om jag vill kalla det konst, även om det är ett spännande grepp på ett väldiskuterat ämne. Kan också konstatera att de gamla idealen ser betydligt hälsosammare ut.

Konst är ibland (läs: ofta) obegriplig – senast förra veckan gick jag och lillebror förbi ett galleri här i stan, där konsten bestod av stora tavlor med en bakgrundsfärg och ett streck någonstans över tavlan. Det är mycket möjligt att det kan vara snyggt i någons hem, men att betala 30 000 kr för en sådan tavla är för mig obegripligt, liksom att kalla det konst. Men så har jag alltid varit väldigt mycket för att konst ska föreställa något, och då med en teknik som inte vem som helst kan återskapa.

En av mina absoluta favoritkonstnärer är Yrjö Edelmann. Mamma och pappa har haft en av hans oljemålningar uppsatt på väggen sedan de köpte den då vi bodde i Geneve och den är helt fantastisk. Man kan stirra på den hur länge som helst och fortfarande inte förstå att någon faktiskt har målat den.

En typisk Edelmann.

Edelmann målar tavlor av inslagna paket. Hans teknik är helt otrolig; det ser så fullständigt verkligt ut, oavsett om man står på en halvmeters avstånd eller flera meter bort. Tejpbitarna lockar – man vill sträcka ut handen och testa om de inte egentligen är ditklistrade. Vid en vernissage ska Edelmann ha satt på en riktig tejpbit på en av sina tavlor, varpå någon nyfiken dam sträckte ut handen för att testa – och till sin fullständiga chock kunde dra av vad hon trodde var en bit av tavlan…

Mitt favoritgalleri finns i London. Det hette tidigare Arctica men har bytt namn till Castle Galleries. Det var faktiskt jag som hittade det, när jag var ute på promenad med mamma och pappa då de bodde i London. Vi råkade gå förbi och jag fastnade fullständigt för tavlorna i fönstret, som var signerade Steve Johnston. Det blev så att mamma och pappa köpte en Johnstons tavla, vilken numera tagit över förstaplatsen bland mina favorittavlor av de mamma och pappa har på väggarna.

En typisk Steve Johnston.

Det är helt omöjligt att förstå hur fascinerande vackra dessa tavlor är genom att bara se dem i litet format i dålig upplösning på en datorskärm. De måste ses på riktigt; först då förstår man hur färgerna i tavlorna – och därmed hela känslan i dem – förändras i olika typer av ljus, hur många olika saker man kan se i en och samma tavla, och hur figurerna är det enda i fokus (de är målade i en annan typ av oljefärg än bakgrunden, vilket får dem att verkligen stå ut). I för tidig julklapp fick jag och L en specialbeställd Johnston-tavla av mamma och pappa, vilken nu hänger i vardagsrummet och beundras varje dag.

Castle Galleries har gott om andra konstnärer som jag tycker är enormt duktiga. Mamma och pappa har tavlor av Drew Darcy, Hamish Blakely, och Mark Grieves. Själv har jag Sweets for my Sweet, min godistavla, av Sarah Graham (finns på femte sidan i hennes kollektion). Den blir man glad av så fort man ser den. Galleriet är för mig unikt eftersom det är det enda galleri som i stort sett alltid har någon tavla jag blir väldigt förtjust i. Kanske är det för att nästan allt de ställer ut föreställer något och de är även av väldigt god kvalitet. Om ni åker till London och tycker om att titta på konst rekommenderas det varmt.

One Thought on “Konst

  1. Vilka fullkomligt fantastiska tavlor i det galleriet! Kommer utan tvekan att köpa någon tavla därifrån vid tillfälle – magiskt!

Kommentera!

Post Navigation