Farväl, Finspång

Idag var det sista Strimman.

Det känns som igår vi åkte ut dit och tänkte, Gud vad vi kommer åka hit många gånger… Termin fyra kändes så långt bort. Vi var T1:or, inte det minsta mer kunniga om människokroppen än våra patienter. Första samtalet var i runda slängar 25 minuter långt, ett samtal mellan en ung människa och en gammal, knappast ett mellan läkare och patient.

Vi skrev brev till oss själva, tydligen. Fick tillbaka dem idag.

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, men sammanfattningen är väl att jag står inför min fortsatta utbildning och ser med skräckblandad förtjusning på alla de krav och upplevelser vi kommer utsättas för.

Tänk vad vissa saker inte förändras. Jag ser fortfarande med skräckblandad förtjusning på det hela. Kanske inte lika mycket blåögd naivitet, och jag älskar inte skolan så mycket som jag skriver att jag gör i brevet, då, på T1, när allt var nytt och fint. Nu är allting vardag, allt läsande och repeterande och känslan av att aldrig, aldrig vara klar. Är du nöjd med vad du fått gjort idag? frågar sambon och jag svarar nej, för det finns ju alltid fler saker som jag borde gjort. Om jag repeterar så läser jag inte in det nya, om jag läser in det nya så repeterar jag inte, och om jag mot förmodan gjort båda så har jag inte städat. Känslan av att aldrig vara klar, aldrig vara nöjd. En tenta är oöverstigligt svår fram till den tidpunkt då jag klarar den, då är den inte längre svår, för jag klarade ju den – så svår kan den inte ha varit.

Våra handledare sa att vi alla utvecklats och det kan jag se. Hur vi gått från att inte veta något alls i situationen med patienten, från samtalet mellan en ung människa och en gammal, till något som åtminstone liknar en läkares samtal med en patient. Vi ställer de frågor vi ska, kan till och med ställa medicinska frågor. Relevanta frågor.

Strimman har varit bra. Väldigt bra. Att prata med patienter är inte något man kan lära sig från en bok, från artiklar och föreläsningar om hur man ställer frågor om förväntningar, farhågor och föreställningar. Det måste göras. Många gånger. Vi har inte gjort det i närheten många gånger nog, men vi har fått en liten inblick, en liten känsla.

Nu ser jag fram emot klinterminerna.

När jag kom hem gjorde jag en översikt över skadliga miljöagens. Som vanligt, feel free att ta den. Kommentarer välkomna, också som vanligt.

Skadliga miljöagens. Info mest från Miljöhälsorapporten 2009. Klicka för större version.

Har också kommit fram till att jag framöver endast kommer att kommentera mitt pluggande här på bloggen och ingen annanstans. Jag pluggar inte för att stressa någon annan, eller för att göra någon annan irriterad, arg, deprimerad, eller något annat. Att prata om sitt plugg ger uppenbarligen upphov till ont blod; det är inte meningen. Jag pluggar för att jag behöver det. Jag kommer fortsätta skriva om det här, för det är min blogg och vill man inte läsa om det så kan man låta bli.

Sålde mitt första T4-kompendium idag. Lite stolt, för det är inte ens färdigt (50 kr, som T3-kompendiet).

3 Thoughts on “Farväl, Finspång

  1. Jag hoppas att du inte tog det jag sa om att jag blev lite stressad av att se att du repeterade som en negativ kommentar. Det var det absolut inte! Det visar mest på min egen oförmåga till adekvat tidsfördelning…

  2. admin on 4 May 2012 at 07:57 said:

    Det var inte du som var grunden för ovanstående, även om jag heller inte vill bidra till din eller någon annans stress heller…

  3. Jag är mest impad över att du hinner med så mycket. :)

Kommentera!

Post Navigation