Det som är mitt

Pratade med lillebror på msn igår. Det var ett tag sedan – har knappt pratat med honom sedan någon vecka efter att han var här. Vi har en väldigt bra relation, lillebror och jag. Det kan gå månader mellan tillfällena då vi pratar men när vi pratar fortsätter vi bara där vi var, mitt i en mening någonstans. Vi är så väldigt olika varandra, men han är min lillebror och kommer alltid att vara det. Vår lilla åldersskillnad gör oss, enligt psykologer, till pseudo-tvillingar, vilket känns fullt korrekt. Jag har inget minne av att vara enda barnet, lillebror har alltid varit där.

Jag har alltid (för det mesta åtminstone, kanske inte lika mycket när han var tolv och störig som fan) velat vara mer som honom. Kompisombud i skolan och ombudsman för allt och alla i militären, en sån där människa som alla gillar och alla tycker är så enkel att prata med. Han gör inte som jag och avfärdar alla som idioter tills dess att motsatsen är bevisad. Han är sin mors son, jag är min fars dotter. Utseendemässigt kanske lite lika ibland men personlighetsmässigt hade nog inte någon någonsin sagt att vi var släkt alls.

Han önskar inte vara som jag, det kommer aldrig att hända. Men sedan han var här uppe har han uttryckt ett önskemål om något i mitt liv – att som jag ha någon att dela sitt liv med. Det är lustigt att för första gången vara på den sidan som har något som den andre inte har men vill ha. Det är något jag har, något – någon! – som är så väldigt väldigt bra att någon annan önskar sig samma sak. Något mått av avundsjuka (helt utan missunsamhet från lillebror, ska påpekas) gentemot mig och mitt liv. Det brukar inte vara så. Åtminstone inte så att jag märker det. Visst har det hävdats i år och dag att folk på mellan- och högstadiet var för jävliga på grund av avundsjuka, men det är svårt att tro på. Det är mycket enklare att tro att man är precis sådär dålig som de vill påskina.

Objektivt vet jag att det finns saker att vara avundsjuk på, mest gällande familj och ekonomi, men jag har aldrig fattat vad det skulle vara bra att vara avundsjuk på mig för. Att vara mig är… tja, det verkar bättre att vara någon annan. Det har alltid verkat vara bättre att vara någon annan, med andra tankar och funderingar och andra sätt att se på livet. Det har alltid verkat lättare.

Men lillebror vill ha något jag har, något som är mitt. Jag tvivlar inte alls på att han kommer hitta det – helt övertygad om att han är a catch är jag, och förr eller senare fattar någon tjej det också, nån lillebror tycker lika mycket om tillbaka – men för bara en liten stund är det trevligt att han vill ha något som jag har, och inte bara tvärtom.

Kommentera!

Post Navigation