Tenta-P, dag 1

Om fjorton minuter börjar tenta-P. Fortfarande inte helt säker på om det står för tenta-plugg eller tenta-period eller något helt annat (tenta-pest? tenta-phanskap?), men det spelar mindre roll för om mindre än en kvart är det dags att börja. Miljömedicin står på schemat, oj vad det ska bli skoj [note the sarcasm]. Fem timmars plugg. Tentagruppen blir på lördag.

Under gårdagens lunch diskuterade jag, E och E om hur det känns att gå T4 nu. Det känns inte alls längesedan vi började T1. Det är väl egentligen inte så förskräckligt längesedan, beroende på vad man jämför med, men ändå. Det är ett tag sedan. Vi pratade om hur vi inte alls kan så mycket som vi antog att de där stora, jätteduktiga studenterna som då gick T4:a kunde. Ju mer man lär sig, desto mer förvirrad blir man. Nästan. Men sen pratade vi om vad vi faktiskt lärt oss. Vad vi kunde innan vi kom hit. Som osäkerheten över var i kroppen mjälten sitter, och att vi tyckte att det var mer än lovligt elakt av tentamensförfattarna att skriva gaster istället för ventrikeln (eller var det tvärtom?) när vi skulle beskriva magsäckens blodförsörjning, för det var knappt så att vi visste att det var samma sak – jag gissade mest. När vi började här visste vi inte vad apoptos var, eller att det finns natural killer celler, eller att det finns grampositiva och gramnegativa bakterier, och ett par som inte är någotdera. Jag tror i alla fall att jag inte visste – jag har för mig det. Det är lite svårt att minnas vad jag inte kunde.

Sammanfattningsvis kan vi mindre än vi trodde att vi skulle kunna, men samtidigt kan vi mer än vi tror.

Igår firade jag och L att det är tenta-P. Jag är lite tveksam till om det är något att fira, men det är väl bättre att fira än att gräva ner sig i ett hål av mörker, så jag accepterade med glädje glassen (Ben ‘n’ Jerrys, för Bosses hade ett väldigt skralt utbud kvar klockan nio på kvällen) och biofilmen. The Avengers, jag har velat se den sen den kom ut. L höll på att somna i den såg det ut som och tyckte att den var alldeles för lång, medan jag tyckte att den bara var lite för lång och mestadels riktigt bra. Han tycker att min filmsmak är inkonsekvent, men Avengers har ju en massa sass och roliga repliker, och Robert Downey Jr som Tony Stark och han är ju helt fantastisk.

Annat jag för närvarande tycker är fantastiskt är BBC:s Sherlock, om en Sherlock Holmes i modern tid. Huvudrollen innehas av den begåvade Benedict Cumberbatch, och är inte det ett namn man bara måste älska? Martin Freeman spelar John Watson. Dialogen är kvick – ibland så snabb att en trött L ena kvällen med ett avsnitt utbrast, “Vad snackt dom snabbar!” – och Moriarty, som givetvis är med, är en enormt obehaglig bad guy. Se den. 1,5 timme långa avsnitt, bara tre avsnitt per säsong. Första och sista avsnittet i båda tillgängliga säsongerna är fantastiska, medan mittenavsnitten i båda säsongerna känns mer som filler men ändå är underhållande.

Två minuter kvar.

Kommentera!

Post Navigation