Berättelser från akuten, del 1

Hjärtstopp
Mitt första hjärtstopp är en äldre man. Han är mer än 80 år gammal. Han har haft hjärtstillestånd sedan långt innan ambulansen kom till platsen och när han väl kommer till oss har man gjort HLR på honom i över femtio minuter. Jag tar över när han kommer in på akutrummet. Känner de tunna revbenen som brutits under den hårda behandlingen. Fem defibrilleringar har inte tagit, hjärtat slår inte. När datorn återigen konstaterar asystoli bestämmer läkarna sig för att det är dags att ge upp. Jag släpper händerna från honom, redan varm och andfådd trots att jag bara gjort kompressioner i några minuter.

Jag tittar på klockan och undrar om de ska göra så där som i amerikanska TV-serier – time of death, 1.57 p.m. med en suck och en titt på klockan – men det gör de inte. Jag noterar tiden och det är bra, för senare kommer läkaren in och frågar vad klockan egentligen var när de bestämde sig för att livet var slut.

Vi gör i ordning honom, jag och sjuksköterskan. Tar av kläderna som är smutsiga och sätter på rent. Sluter ögonlocken och stänger munnen. Flyttar över honom till en riktig säng, den som står i DVA-rummet. DVA. Död Vid Ankomst. Det är rummet där folk som dött på väg till eller på akuten hamnar, för att deras anhöriga ska få en chans att säga farväl. Det är lugnt och stilla där, med levande ljus och tystnad. En korridor bort, så att det dagliga livet på akutmottagningen inte märks.

Han ser ut som att han sover. Jag stirrar på bröstkorgen, väntar på att den ska lyftas och sänkas för det brukar den ju göra.

Det är första gången jag sett en människa dö. Folk frågar mig hela eftermiddagen om jag är okej, och jag svarar ja. Det är sant.

Saft
Vi syr ihop pannan på henne. Hon är äldre, har ramlat och slagit i pannan i asfalt. Jacken blöder ymnigt. “Det är bra blodförsörjning, det kommer läka fint,” säger doktorn. När doktorn frågar om det gör ont när vi sätter bedövningen svarar kvinnan, “Ja, det gör ont i benet. Det krampar.” Jag och doktorn tittar på varandra, för de flesta tycker att bedövningen gör fruktansvärt ont.

Kvinnans händer är röda av blod. Vi tvättar av dem men efter att hon sytts går hon till vasken och sköljer av dem igen. Hon tittar på det rosa vattnet som strilar ner i hon. “Jag är alldeles röd om händerna,” säger hon. “Det kanske är saft. Har jag varit ute och plockat bär?” Hon tittar inte på mig, utan stirrar på sina händer. Efter en stund lägger hon till, “Eller också kanske det är blod. Jag minns inte. Vet du vad som hände?”

Så fort jag förklarat vad som hänt har hon glömt det igen.

Göra skillnad
Hon kommer in med andningssvårigheter. När hon är uppe och går blir andningen tung och det snurrar för ögonen på henne.

Jag kommer in till henne och hör hur det är med henne. Pratar en stund. Frågar om anhöriga, får svaret att hon inte har några. Hon är gammal, vänner och familj har dött undan för henne. Några barn blev det aldrig. Hon är glad ändå, åtminstone när jag sitter och pratar med henne. Jag hjälper henne till toaletten när hon behöver kissa – står man på vätskedrivande blir det ju en del rundor till toan – och hon ursäktar sig varje gång, ursäktar att hon behöver hjälp. Jag försäkrar henne att det inte gör något, att det är det jag är där för.

Timmarna går, för det gör de på akuten. Jag tittar in till henne när jag har möjlighet och när hon försiktigt frågar om hon skulle kunna få något att dricka ger jag henne kaffe och en macka. Hon blir så glad. Ytterligare timmar senare, när diagnos ställts och doktorn bestämt att hon ska få åka hem, följer jag henne ut till taxin och väntar med henne tills den kommer. Hon är glad åt sällskapet.

Den dagen känns det som att jag gjort en verklig skillnad för någon.

Kommentera!

Post Navigation