Berättelser från akuten, del 2

Fingret
En dag har vi ett finger liggande på expeditionen. Det är en patient som lyckats såga av sig fingret och någon omtänksam person hade sinnesnärvaro att lägga den avklippta kroppsdelen i en påse. Påsen i sin tur ligger i ytterligare en påse, denna med is i. Som tur är för patienten är det bara en liten del av fingret han lyckats såga av, så doktorn tycker inte att det är lönt att försöka sätta fast fingertoppen igen, eftersom det ändå bara kommer att dö. Istället skrapar man bort benkross i såret och syr igen det, och vi sköterskor paketerar det tills tummen är lika stor som handen, ungefär.

Några timmar senare kommer avlösningen in och tar upp påsen. De frågar vad det är och vi säger att det är en tumme. Sedan tittar vi lite på varandra och småler. Vi sitter bland datorerna med blodprover och urinprover liggandes i väntan på analys. En tumme i en påse är inte så där väldigt speciellt egentligen, även om det är något mer ovanligt än blodproverna. Men tänk vilket jobb det är, ändå. En tumme i en påse bredvid datorn.

Lika?
Vi får in en ung kvinna på akuten med ambulans. Hon är orange-prioriterad, vilket innebär att hon ska påtittas av en doktorn inom 20 minuter. Hon sitter och gungar fram och tillbaka och upprepar några få ord, mumlandes väldigt tyst. Sjukhus, är ett av orden, och så är det Linköping, och hjälp. Om och om och om igen. Hon är heroinberoende, ett ångestpaket med stripigt hår, klädd i bara en morgonrock och inget annat. Under morgonrocken putar en rund mage ut – hon är gravid och vi får veta att födseln är planerad till morgondagen.

Doktorn kommer in och det blir en krock av kontraster. Hennes hår är i en proper knut och hon går med bestämda steg; hela hennes person utstrålar säkerhet och kompetens. Men det jag tänker på mest av allt är att doktorn också är höggravid, med den vita tröjan tight över magen och läkarrocken utanpå.

Att se dem bredvid varandra får mig att tänka på hur politiker och alla andra vill hävda att vi är lika. Vi ska ha samma chanser i livet. Jag tittar på kvinnan på sängen, knappt kontaktbar, mumlandes och halvnaken utan att bry sig det minsta, och tittar sedan på läkaren, samlad och ansvarig, och jag tänker nej. Nej, vi har inte alls samma chanser i livet. Vi är inte lika. Barnet som ligger i heroinmissbrukarens mage kommer inte alls ha samma chanser i livet. Redan under fosterlivet formas vi av våra mammor och sättet de lever på, och det barnet riskerar såväl missbildningar som neurologiska problem som abstinensbesvär som start i livet. Jämför det med läkaren som kanske inte lever perfekt, men allt talar för att det barnet kommer att ha det bättre förspänt. Det är möjligt att det trots allt går bra för heroinistens barn, men då är det mot oddsen.

Vi är inte lika.

Att men inte när
Jag tittar på patienten i sängen – 80 år, håret nästan vitt och huden skrynklig. Mungipan hänger på ena sidan.

Han skulle vara min första “rädda hjärnan”-patient. Vi kallar dem så, strokepatienterna. Det finns protokoll för hur de ska behandlas, eftersom det behöver gå fort (behandling med trombolys inom 4,5 timme) – poängen är just att rädda hjärnan. När den här patienten väl kommer in med ambulansen blir det snabbt uppenbart att det inte finns så mycket hjärna kvar att rädda. Klockan är åtta på morgonen. Personalen på hemmet där mannen bor har hittat honom liggandes på golvet och ringt ambulans eftersom han inte svarar på tilltal eller stimulering. De har ingen aning om hur länge han legat på golvet; senaste kollen var kvällen innan.

Hans hjärtrytm pendlar mellan bradykardi på 30 och takykardi på 180, andningen kommer ojämt och hans syresättning ligger i omgångar på under 80%. När vi försöker vända honom börjar han kräkas upp brunsvarta spyor som ser ut som kaffesump.

Det första jag tänker när jag ser honom är att han kommer bli den första patient jag ser dö.

Den ansvarige läkaren är ung och nervös, men han får uppbackning och alla gör vad vi ska. Patienten kopplas upp – blodtryck, syresättning, puls, andningsfrekvens – och han får ett armband för identifikation, precis som de andra hundra patienterna som kommer till akuten varje dag. En CT-skalle beställs, vi tar EKG, infarter sätts, dropp hängs och blodprover tas. Det flyter på, allt vi ska göra. Vi har våra ansvarsområden, vet vad vi ska göra.

Någon timme senare har patienten varit på röntgen och jag sitter i rummet eftersom han ska vara under konstant observation. Röntgen har visat att han har hela hjärnan full av blod där det inte ska vara. Massiv hjärnblödning. Jag tänker att det är fascinerande att hans hjärta ännu slår, att de suckande andetagen ändå kommer regelbundet. Kroppen verkar ha vant sig vid sitt nya tillstånd, för ett tag åtminstone.

Vi väntar på att han ska dö, för det kommer han att göra snart. Om några minuter, några timmar eller några dagar – vi vet bara att, men inte när.

(Men det är å andra sidan sant för oss alla.)

Kommentera!

Post Navigation