Body Worlds

Igår besökte L, jag och K den fantastiska utställningen Body Worlds. Jag har velat besöka den sedan L berättade om den, eftersom han såg den i Prag redan för några år sedan.

Konceptet är riktiga kroppar som donerats till utställningen, som fylls med formaldehyd och sedan dissekeras med enorm varsamhet och precision. När utvalda muskler/nerver/blodkärl dissekerats fram “plastinerar” man kropparna så att de håller och inte ruttnar. De ställs i poser så att man ser hur kroppen arbetar – den första kropp med muskler man stöter på på den svenska utställningen är “Kaptenen” som håller en kikare till ögat. Armens och handens muskler är framdissekerade, ihop med några av nerverna. Går man runt och tittar på baksidan har de öppnat ryggraden för att man ska kunna se hur nerverna löper uppifrån hjärnan och ner ut i extremiteterna.

Nästa kropp är “Löparen” som är tvådelad – en och samma kropp, men vissa delar av skelettet och muskulaturen är i den ena halvan, övrigt i andra. Ingenting är upphängt i linor – vissa av kropparna är förstärkta med ståltråd för att kunna hållas upprätta, men plastineringen gör större delen av arbetet. Bara det att få kropparna att balansera måste kräva enormt arbete. Varje kropp tar ungefär ett år att ta fram, enligt en i personalen.

Mest berörande var den gravida kvinnan med ett åtta månader gammalt foster i magen. Till skillnad från resten av utställningen kändes det där lite sorgligt, ett liv som inte alls fått börja. I samma sektion finns embryon och foster att se på.

Exempelbild från Body Worlds. Denna (“Surfaren”) finns med vid den svenska utställningen i Södertälje.

Läkarförbundet har kritiserat Body Worlds-utställningen och kallat det organhandel. Jag tycker det är fullständig bullshit. Mest av allt för att i så fall är varenda kropp som dissekeras på läkarutbildningen också organhandel. Personerna som donerar sina kroppar till Body Worlds gör det helt medvetet, efter att ha läst information och skrivit på papper med frågor om varför man vill göra det. De får inte betalt. Det är människor som funnit utställningen fascinerande och, likt mig, inte bryr mig något särskilt om vad som händer med min kropp efter min död. Om min kropp skulle kunna användas för att undervisa människor i anatomi och fysiologi och även en del patologi (det fanns lungcancer, fetma, och hjärtinfarkt med bland det som visades upp), så är det ju bara bra. Jag är ju ändå död. Och det ska sägas att bättre omhändertagande av en kropp efter döden tror jag knappt existerar.

I en artikel för Sveriges Radio står det (Marie Wedin är Läkarförbundets ordförande och Lars H Gustafsson barnläkare):

Men varken Marie Wedin eller Lars H Gustafsson tycker att det är ett bra sätt att förstå människokroppen på. Till exempel skulle dagens modeller i plast fungera lika bra.

– I läkarundervisningen använder man virtuella modeller där man kan sitta vid datorn och se det här mycket bättre och mer detaljerat. Så för den sakens skull behövs inte en sådan här utställning, säger Lars H Gustafsson.

~ Läkarförbundet kritiserar Body Worlds-utställning, SR.se 15 juli 2012

Lars H Gustafsson “undrar om de personer som donerat sina kroppar har vetat i vilket sammanhang de ska visas.”

Det finns flera invändningar mot kritiken:

1. Utställningens poäng är inte att nå läkarstudenter. Poängen är istället att nå icke-medicinare och förmedla vår fantastiska kropp och dess förmågor till dem. Få folk intresserade av naturvetenskap, av våra egna kroppar.

2. Visst finns det virtuella modeller som extremt detaljerat kan visa insidan av kroppen för läkarstudenter. Men de flesta av oss som faktiskt suttit med de där virtuella modellerna har också insett att det inte alls är samma sak som att dissekera kroppar på riktigt – vilket lärarna också säger, och därför påpekar hur viktigt det är att vi dels får lov, dels tar chansen att dissekera. Det ger en helt annan förståelse än att titta på datorskärmar.

3. Plastmodeller? Vi har plastmodeller på Clinicum i skolan. De suger. Punkt.

4. Om man kollar det minsta på informationen kring utställningen får man snabbt reda på att varenda kropp som står på utställningen har givits med fullt medgivande av personen i fråga. Jag och L köpte en bok om utställningen och där står det:

Ställa ut verkliga mänskliga exemplar har bara gjorts möjligt tack vare oräkneliga donatorer. Under sin livstid har dessa personer testamenterat att deras kropp, efter döden, ska plastineras och på så sätt vara tillgänglig för utbildningsläkare och ge information för alla andra som har ett intresse för medicin. De har uttryckligen avsakt sig rätten till en begravning.

~ Body Worlds, svensk utgåva, s 18

I kommentarsfältet till SR:s artikel finns kommentarer om nekrofili och att utställningen skulle vara ett uttryck för att vi lever i “psykopatins tidevarv”. Jag bara suckar.

Jag rekommenderar denna utställningen till vem som helst som är det minsta nyfiken. Den är fascinerande, inspirerande och autentisk. Den griper tag i en och släpper inte. Och ja, barn kan definitivt se den. Flera barn besökte utställningen när vi var där och ingen av dem tyckte att det var obehagligt. De tittade nyfiket och frågade massor av frågor. En pojke tyckte lite synd om människorna, men inte mer än att han med gapande mun gick och tittade och försökte följa muskler och nerver. I en tid där barn knappt intresserar sig för naturkunskap och alla ska bli stjärnor genom Idol tycker jag att det här är exceptionellt.

Kommentera!

Post Navigation