Slut på sommarjobb

Så var sommarjobbet slut. Kom plötsligt på detta, sådär så att det verkligen slog mig, när jag gick från omklädningsrummet efter passet. Visserligen låste jag in mina grejer i skåpet inför min fortsatta timanställning, men ändå. Sommarjobbet är slut. Åtta veckor blev det.

Jag tänkte också att om jag jämför det jag gjorde idag med vad jag kunde när jag började, då känns det lite som natt och dag.

Avslutade sommaren med att börja sätta PVK:er på egen hand idag. Fick öva i förrgår och igår, på syrror och senare på patienter som jag inte lyckades med – men idag lossnade det och på förmiddagen sattes tre PVK:er utan problem. PVK, perifer venkateter, är en nål man sätter som sedan får sitta kvar. I den kan man sätta dropp och dra fler blodprover om så skulle behövas, utan att sticka igen. Det är praktiskt, men vi sommar-uskor har inte fått sätta dem. I förrgår bad jag att få testa och sedan dess har jag som sagt övat, på villiga, icke-stickrädda patienter.

Andra saker jag inte kunde när jag började: assisterade en suturering och la om såret efteråt. Jag vet vad som behövs och är inte längre totalt förvirrad. Det ska vara Xylocain (bedövning), två nålar, en spruta, hålduk om läkaren önskar, sutureringsset, nål/tråd-kombo, sterila handskar, kompresser, lite natriumklorid… och så vidare. Det är kul, och när det sys klipper jag och kan samtidigt stå och prata med doktorn (en av L:s gamla kursare, så jag har träffat henne innan) och lugna patienten, och ta det allmänt lugnt. Det är väldigt skönt att jobba när man känner att man kan.

Hela perioden har varit en lärandekurva. Igår var jag med vid min första LP, lumbalpunktion. Sticka en nål i ryggen, vill säga. Det råkade bli L som fick göra den. Mitt jobb är inte så stort, mest hålla koll på patienten och ge doktorn rör att låta likvorn droppa ner i, men ändå. Det blev mest spännande när skåpet patienten var uppkopplad till började pipa högljutt med larm om bradykardi. Hjärtfrekvensen hade fallit till 34. L bad mig ta pulsen vid radialis för att se om skåpet hade fel, men patientens händer var kalla och jag kände ingen puls alls. Okontaktbar, genomsvettig patient helt plötsligt, och ledningsläkaren fick kallas in. LP:n fick avbrytas efter i runda slängar åtta minuter, och jag sprang till KlinKem för att lämna likvorproverna sådär omgående som behövdes.

Det har inte varit så mycket akut-akut känns det som, de senaste två veckorna. Det har varit orange patienter, alltså ordentligt sjuka, men jag har inte varit med vid något livshotande på ett tag. Orange ger dock alldeles tillräckligt mycket sysselsättning, så det är inga problem. Även gula, framför allt gul-prioriterade buksmärtor, kan vara enormt pyssliga eftersom det är så svårt att ta reda på vad som är fel med dem.

Satt i triagen hela lördagen och träffade mängder med patienter. Jag kan inte direkt förneka att jag blir ganska grinig, dock, när patient efter patient kommer in med saker som absolut inte hör hemma på en akutmottagning.

Tillstånd som inte hör hemma på en akutmottagning (exempel från hela sommaren):

– En sprucken tånagel som är fixad av fotvårdare. Inte värmeökad, inte varig, inte något fel alls. Men det gjorde ont. Hint: det gör ont med naglar som är spruckna hela vägen ner till nagelbandet.

– Smärta i en kroppsdel som är planerad för operation fyra dagar senare, och som man dessutom har smärtstillande mediciner för, men som man inte tar sina smärtstillande mediciner för. Vad är tanken att vi ska göra åt saken?

– Matförgiftning. När hela ens jobb blir matförgiftade av en tårta behöver man inte komma till akuten efter att ha kräkts en gång. Gå hem, ta en panodil, gå och lägg dig. Och nej, vi vill inte ha en bit av tårtan för att analysera varför du blev sjuk.

– En träflisa på några millimeter i handen på en treåring, som suttit där i exakt tre minuter innan föräldrarna bestämmer sig för att åka till akuten. Föräldrar borde ha något sorts krav på sig att försöka själv. Resultatet nu var istället en treåring som efter fyra timmar på akuten var helt hysterisk, eftersom läkaren kommit in med något vasst för att försöka få ut träflisan. Inte en bra erfarenhet av akuten.

Och sist men inte minst:

– En svald insekt. Nej, den kommer inte “surra omkring” i bröstet. Nej, du behöver inte ett EKG. Ja, du behöver en CT-skalle med frågeställningen: Tomt? (som föreslogs av briljante T). Ja, eventuellt kör vi en rektoskopi också, bara för sakens skull – vi måste ju se hur långt insekten kommit (som föreslogs av lika briljante L).

Och så vidare, ad nauseum.

Nu är det i varje fall semester. Det ska bli väldigt, väldigt skönt. Ikväll blir det middag ute och sedan bio – senaste Batman – och på lördag drar vi mot Skåne med stopp i Jönköping, för att senare ta oss vidare utomlanders…

Kommentera!

Post Navigation