136 veckor kvar

Det är fredag igen och plötsligt är den fjärde veckan av T5 slut. Jag har ett vagt minne av ett väldigt tidigt inlägg i den här bloggen från första veckan på utbildningen då jag började räkna ner:

Känslan nu när vecka ett är slut? Mest ett leende och tanken, 219 veckor kvar (20 veckor/termin x 11 terminer – 1 vecka). Men det är inte hemskt eller jobbigt.

Kul att man var så positiv då. (Jag positiv – hah!). Undrar hur många veckor det är kvar nu. 220 – (20 x 4 + 4) = 136. Oh, joy.

Läser de där gamla inläggen och reflekterar över dels hur ofta jag skrev och dels över hur ensam jag var. Jag längtade efter kärleken, efter att ha någon att dela allt med. Det var i efterspelet efter J, med alla som var så arga på mig. Jag hade inget riktigt hem längre – i Malmö var jag inte längre välkommen och i Linköping kände jag ingen. Jag längtade efter nya vänner, efter folk att umgås med när jag ville umgås med någon.

Igår var det exakt tio månader tills jag gifter mig.

Vi var ute och tittade på ringar igår. Det är riktigt roligt och vi vill ha lite koll på vad det kommer kosta. Jag satt där och tänkte att jag aldrig har tänkt på mig själv i den situationen. Det har aldrig funnits. Jag har drömt om kärlek och någon att ligga sked med på kvällen när det är mörkt och kallt, jag har drömt om en någon att skaffa barn med, och jag har önskat någon att dela mitt liv med, men jag har aldrig tänkt att jag skulle sitta hos en juvelerare och prova ut vigselringar. Det har aldrig varit en verklighet jag kunnat föreställa mig.

Save the date:s gick ut tidigare i veckan. Vissa missöden med posten och ett tryck som tydligen inte ville fastna på korten senare verkar alla ha fått sina inbjudningar och hittills har vi bara fått positiva svar.

Skolan trillar samtidigt på. Fjärde veckan av T5 är slut, som sagt. Vi har fått vår HEL-rapport godkänd av våra uppdragsgivare så jag kan mestadels lägga det bakom mig. Neurotemat tar upp desto mer tid – gårdagens basgruppsfall behandlade seende. Fotoreceptorer och signalvägar för att vi ska kunna tolka världen runtom oss. Två år in är det fortfarande fullständigt fascinerande att det fungerar. Läser hjärnans embryologi och förstår inte hur en liten cellklump kan utvecklas och bli allt det vi är. För varje sak vi lär oss finns det tusen saker vi fortfarande inte vet, som forskarna ännu inte har en aning om. Hur blir på- och avsignaler från ögats miljontals fotoreceptorer till en sammanhängande bild som vi kan tolka och interagera i? Hur kan vi förstå det vi ser? Genomgången på basgruppen var riktigt bra, men det är så svårt att jag fortfarande inte riktigt förstår.

Det nya fallet är hörsel. Det är mer begripligt, faktiskt. Det är ljudvågor i luften som sätter igång vibrationer i vätska i innerörat vilket tolkas av hjärnan. Inte för att jag fattar hur hjärnan kan make sense av något av det vi hör, men själva principen för hur hårcellerna i cochlea (öronsnäckan är väl det svenska ordet?) flyttas och skickar signaler är lättare att förstå.

Råkade stöta på några av T4:orna i kulverten på vägen till träningen igår. De hade föreläsning om IBS. Jag gick därifrån med en tanke om att man borde skriva recensioner på varje föreläsning man har under utbildningen, för vissa föreläsningar är verkligen helt poänglösa. Att prata om IBS i tre timmar är inte befogat, framför allt inte med tanke på att det är en funktionell sjukdom som man inte fattar och där ingenting man kan hitta är fel (utom en något lägre smärttröskel hos de drabbade). Det finns många riktigt, riktigt dåliga föreläsningar på läkarutbildningen. Vi har ett feedbacksystem som heter Skurt som ska fyllas i för varje föreläsning och annat moment vi har, men medan en del föreläsare verkligen läser och tar åt sig av det som skrivs där gör andra det helt klart inte. Men, det är ett projekt jag inte orkar göra. Dessutom är smaken som baken och de flesta på läk är alldeles för rädda för att missa något tenta-vitalt för att låta bli att gå på en föreläsning.

Sambon tog ett kort varsel-uppdrag på akuten ikväll, så jag är ensam till nio. Tror jag ska skriva. Berättelsen är 45 000 ord nu. Det går betydligt långsammare när man inte har tid att skriva som på semestern, men det går framåt.

 

Kommentera!

Post Navigation