Torka aldrig tårar utan handskar

Sett de första två avsnitten av “Torka aldrig tårar utan handskar“, tv-serieadaptationen av Jonas Gardells nya bok med samma namn. Handlar om HIV-epidemins utveckling bland Stockholms bögar på 80-talet, där homosexuella män plötsligt började dö undan i denna då nya, mystiska sjukdom. Gardell är på listan över folk jag bara inte orkar med så jag var inte helt vänligt inställd mot denna serie, än mindre efter att ha hört Gardell göra reklam för boken i diverse morgonsoffor. Som tur är är Gardell inte med i serien och det ska sägas, den berör. Verkligen. Som alltid när tragik väntar runt hörnet, oavsett om det är den här serien eller typ Titanic, vill jag gå in i historien och bara förklara för folk att det ni tänker göra nu är dumt, låt bli det. Men det går ju inte. Människor kommer dö.

Samtidigt driver berättelsens titel mig till absolut vansinne. Gardell berättar i intervju efter intervju om bakgrunden: två sköterskor tar hand om en AIDS-sjuk man. De bär full skyddsmundering, från handskar och plastförkläden till mun- och hårskydd. De blir klara med att lägga om den sjukes sår (eller vad det nu är de gör) och den yngre sköterskan tar av sin ena handske. Sedan ser hon att den sjuke gråter. Hon torkar bort hans tår och blir prompt utskälld av den andra sköterskan för att det är absolut förbjudet att ta i AIDS-sjuka utan handskar – “Torka aldrig tårar utan handskar!” Gardell hävdar att detta är ett omänskligt sätt, att det visar hur oempatiskt samhället är.

Say what? Vi är i början/mitten av 80-talet och AIDS-epidemin är ny. Ingen har en aning om hur den sprids. Det är en virusepidemi och precis som vid varenda epidemi används grundläggande säkerhetsåtgärder. Är det någon som kallar sättet man behandlar SARS-smittade för oempatiskt? Man vill inte att sjukdomen ska spridas. Varför ska sjukvårdspersonal riskera sitt eget liv när en ny, dödlig sjukdom gjort entré? Vari ligger det oempatiska?

På akuten har vi order om att använda handskar så snart vi ska hantera någon typ av kroppsvätska. Med en del patienter gäller även förkläden. Är det en blodsmittad patient – inte bara HIV, utan även t ex hepatit – gäller betydligt mer rigorösa säkerhetsåtgärder, såsom att varenda blodrör ska märkas med klistermärken för smitta, så att inte heller labbpersonalen behöver utsättas för smittorisk. Allt görs för att skydda både oss själva och andra som finns på akuten. Det är inte omänskligt, det är helt korrekt agerande. Hävdar Gardell att det är omänskligt med samma agerande vid andra typer av sjukdomar, eller gäller det bara när det är hans vänner som drabbas?

Säkerligen utsattes HIV-smittade män för andra, större övergrepp inom sjukvården under den här perioden och även senare, det tvivlar jag tyvärr inte på. Att hävda att samhället saknar empati när man vägrar torka tårarna på en man med en sjukdom som man redan då misstänkte smittar via kroppsvätskor, är dock inte ett av dessa övergrepp.

Bortsett från detta är serien är sevärd. Varken jag eller sambon har någon riktig förståelse för det leverne som presenteras som normalt för bögar under 80-talet. Med det menar jag att att knulla runt i Stockholm för att “ta igen” åren av nedtryckt sexualitet i småstäderna de kommer ifrån är inte för min del det givna beteendet. Kan mest relaterat till Benjamin, uppvuxen i en familj av Jehovas vittnen. Om man nu bortser från en hel del av deras religion förstod jag redan då jag var sexton och fick två bästa kompisar som var med i den kyrkan, att det sätt jag vill leva livet på är likt deras. 16 år gammal i USA relaterade jag bäst till dessa två som inte drack, var duktiga i skolan och inte bytte pojkvän varannan vecka.

Men det är en bild vi som är födda i mitten av 80-talet och senare inte sett, en historia som försvunnit, och därför är den intressant och givande. Det var en tragedi och den har nästan glömts bort.

Fjäderbofjollan Paul har de bästa replikerna i hela serien, väldigt rolig.

Kommentera!

Post Navigation