Belöningsförskjutning

Igår låg jag på soffan eftersom hjärnan var helt slut efter en dag med plugg, först på egen hand och sedan i obduktionens föreläsningssal med anatomiamanuenser. Kan nog ha blivit sju timmars plugg – med den sammanlagda känslan att jag fortfarande inte kan någonting. Detta inte minst när amanuenserna påpekar allt vi bara måste kunna. Mindre än två veckor till tentan – känns suboptimalt.

Anyway.

L kom ut till mig då jag låg på soffan. Han var lika trött som jag efter en vecka på ortopeden i Motala med löjligt tidiga morgnar (han går upp 05:50) och han tittade på mig och sa att vi borde ‘fuck it’. Så elokvent (not), men det kändes så rätt. Varför gör vi det här? Varför envisas vi med att utsätta oss för dessa nivåer av stress, ångest, och för lite sömn? Vad är belöningen?

I veckan har vi haft föreläsningar på just belöning. En av våra föreläsare pratade om ett experiment man gjort på barn om belöning – en vuxen lägger en kaka framför dem, och säger till barnet att om kakan är kvar då den vuxne kommer tillbaka, så kommer barnet att få två kakor. Det är för att se hur vi kan acceptera att skjuta fram en belöning till senare, om vi då får mer belöning. Barn som inte tar kakan direkt är oftast bättre på att förskjuta belöning även senare i livet. Sådana är vi (läkarstudenter), konstaterade föreläsaren. Ja, inte är vi några som kräver belöning direkt i alla fall. Då är läkarlinjen helt fel.

Tänk så skönt det vore att bara lämna allt (utom L, som definitivt ska följa med mig vart än resan går). Jag har en enorm längtan efter studieuppehåll just nu. På något sätt känns det logiskt, efter tjugotvå år i skolan med bara ett halvårs paus. Har faktiskt lite fundering på att ta ett halvårs uppehåll och jobba som uska på akuten på heltid. Men jag ska ta mig igenom den här terminen och sedan är det T6, vilket jag har stora förhoppningar på att uppleva som ett studieuppehåll eftersom det inte kommer vara tenta och två basgrupper i veckan och allt annat.

Just det där med basgrupper två gånger i veckan diskuterade jag och E för någon dag sedan. Vi konstaterade att den mängd vi läser till varje enskilt basgruppsfall hade, på gymnasiet, tagit en halv termin att läsa om. Ungefär. Det har vi istället tre dagar på oss att läsa in. Och sedan undrar man varför man inte kommer ihåg allt…

Jag vet inte vad belöningen för läkarprogrammet är, egentligen. Att få arbeta som läkare? Tja, på något sätt tror jag inte att man har lägre stress- och ångestnivåer och får sova mer då.

Kommentera!

Post Navigation