Alla vill bli kända (men få vill ju jobba)

Har börjat titta på amerikanska X-factor, mest för att jag behövde något att roa mig med i tenta-P-pauser som jag inte hade något problem att stänga av. Det är verkligen lightunderhållning, även om det förefaller vara på liv och död för folket som är med. Tårarna sprutar åt alla håll, oavsett om de får positiva besked, negativa besked, eller bara en fråga att svara på. Det är så kääänslosamt. Och det är deras enda dröm i hela livet. Jag har ingen aning om hur många det är som går på auditions, men det är tusentals och åter tusentals, åtminstone om man får tro flygbilderna över köerna.

Om man frågar barn i utvecklingsländer vill de bli lärare. Läkare. Polis. Annat konkret. Frågar man barn i rika länder, såsom Sverige, vill de bli idrottsmän och jobba inom “konstnärliga yrken”.

Bild från Barnfonden, med barns svar på frågan “Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag tror inte att “konstnärliga yrken” i någon större utsträckning är en önskan om att ha små biroller på den lokala teatern heller – jag tror det är “jag ska bli superstjärna som dansar, sjunger, designar kläder, gör filmer, och ALLT.” Ungefär så sa också en av tjejerna som gjorde audition i X-factor. Det var inte så att hon bara ville sjunga på scen för tusentals människor (vilket hon givetvis också ville), men hon ville ha egna parfymer och spela stora filmroller också. I mina öron lät det alltså som att hon mest av allt ville vara kändis och ha mycket pengar. Och vara “älskad av alla”. Ju rikare vi är, desto högre på Maslows behovstrappa, desto mer kan vi ägna oss åt självuppfyllelse. Folk vill göra sig hörda, synas, bli “någon”.

Många av de som är med i X-factor och liknande program (åtminstone av de som går vidare; de som är med i auditions är uppenbarligen av väldigt varierande kvalitet) är givetvis duktiga på att sjunga och de har en närvaro på scen som får en att vilja fortsätta titta på dem. Men ändå. Jag har svårt att förstå denna hysteri som föreligger runt att vilja bli känd.

Undrar hur det skulle vara med ett program där man tävlade om att i slutändan få en plats på läkar-/jurist-/psykolog-/veterinärprogrammet (tror fortfarande att det är de programmen som ligger i topp på svårast att komma in på?). Undrar hur många som hade sökt. Själv hade jag nog inte gjort det även om jag önskade plats på programmet i fråga – jag vill inte vara med i TV. Att stå på scen och dansa är roligt, men blotta tanken på att prata och göra bort sig är bara jobbig.

Jag vet inte vad poängen är, men jag tror det är denna: varför är målet för så, så många att bli känd? Varför lockar inte yrken som läkare, lärare, ekonom och ingenjör?

Festlig… :)

På tal om att uppträda. Förra veckan uppträdde vi i grönt på ÄoPoP för T1. De blir alltid så sött förvirrade när pateterna kommer in. Först jublas det och sedan blir de fundersamma eftersom vi inte är “deras” Fadderi. Sen kommer deras Fadderi också och då blir det jubel. Alltid kul. Anyway, efteråt kommenterade en av mina kursare att jag såg så glad ut på scen. Det var väldigt kul att stå på scen, och jag ser nog sällan sådär överdrivet begeistrad ut i skolan, så det blir väl en viss skillnad.

Även på dansen fick jag höra att jag hade sån energi att det var kul att titta på när jag dansar. Det är en av de bästa kommentarer jag fått, för jag vet att min teknik lämnar en del att önska, men jag tycker att det är så roligt att dansa – oavsett om det bara är spegeln som ser mig. Så, roligt.

Vi borde ge varandra beröm oftare.

One Thought on “Alla vill bli kända (men få vill ju jobba)

  1. Det känns som om framtidsplanerna liknar Maslows behovspyramid lite . Vårt samhälle fungerar hyfsat när det kommer till infrastruktur, teknikutveckling, ekonomi etc. Då lyfter vi blicken mot självförverkligande och inre behov av bekräftelse från andra.

    En annan (men angränsande) teori kunde vara att man identifierar sig med funktioner som man ser får mycket uppmärksamhet. I utvecklingsländer är man rimligen i stort behov av sjukvård, ordning (-makt i form av polis), räddningsfunktioner, och samhällsuppbyggnad på olika sätt. Man har mindre tid och möjlighet att uppmärksamma insatser på kulturområdet. I vårt land är det idag svårt att få hjältegloria som ingenjör, läkare, polis etc. Vi ger däremot mycket uppmärksamhet och beröm till personer som lyckas stilla vårt behov av underhållning och kulturellt berikande.

Kommentera!

Post Navigation