Tentastress och pappaprat

Igår presenterades T6-arbetet. Detta gick utan problem och på betydligt kortare tid än de utsatta fyra timmarna. Istället för att vara klara klockan 17 var vi klara innan tre, vilket var väldigt skönt eftersom jag skulle iväg och dansa efteråt. Jag var sist i gruppen att presentera mitt arbete och satt och ritade genom övrigas presentationer (det ska sägas, jag kan ändå säga vad varenda en av de som var närvarande ska göra sitt projekt om, trots att näsan var i pappret – bara så att det inte börjar gnällas om att min uppmärksamhet var någon annanstans). Jag förstår fullt ut om ingen lyssnade på min presentation heller. Det är ju verkligen inte särskilt spännande att lyssna på.

Efteråt var det dags för dans i Campushallen. Emma som driver Dekkadans, Linköpings dansgrupp, ville göra något för Radiohjälpens insamling för rätt till rent vatten till barnen i slummen-projektet. Resultatet blev två danspass, en timme långa, till en kostnad av 100 kr/timme där alla pengarna gick till Radiohjälpen. Det bör ha blivit ett par tusen, eftersom vi var över trettio pers på första passet och kanske tjugo på andra. Kul var det oavsett – första dansen var till Beyonces “Single ladies” och andra dansen till Britneys gamla goding “Oops… I did it again”. Nostalgi, den låten, framför allt när koreografin innehöll delar av originalkoreografin från musikvideon. Vi videofilmades i slutet av båda passen och när den videon kommer upp på YouTube kommer jag lägga länken här :)

Idag sov jag mig igenom EBM-seminariet. Jag ska inte ens låtsas att jag lyssnade – jag hade med mig ett tiotal sidor från T4-kompendiet och satt och läste under tiden. EBM, evidensbaserad medicin, är tråkigt att hålla på med själv, än mer att hålla på med i grupp och att lyssna på hur andra grupper har sökt genom olika sökmotorer är ännu mycket värre. Vår grupp fick bra kritik men jag kan bara ta åt mig en liten del av den – jag var inte med och redovisade, eftersom vi kände att det var onödigt att dela upp en presentation på tio minuter på åtta personer. De som var uppe gjorde ett bra jobb. Det gjorde egentligen övriga grupper också, men som sagt, ämnet är så dödstråkigt att det inte spelar någon roll hur bra de gjort saken, jag hade ändå inte lyssnat.

Nästa vecka har vi ytterligare slöseri med min tid – seminarium om Diagnostiska metoders tillförlitlighet. Seminarium. Det är ett skällsord, och det med rätta. Man grupparbetar om ett ämne och ingen lär sig särskilt mycket om något och sedan ska man upp och presentera ämnet och alla gör så mycket som möjligt för att behöva prata så lite som möjligt.

I eftermiddags ringde jag pappa. Stressen över stadietentan är i det närmsta överväldigande och L tyckte att jag varit så nere de senaste dagarna att jag borde ringa. L har oftast rätt, alltid i fall som dessa. Pappaprat i närmare en timme behövdes verkligen och jag gick ur samtalet med förnyad energi. Fokusera på det som är roligt, var en av hans punkter. Det har jag haft svårt för – på sistone har ingenting av plugget känts roligt. Men jag är ju på det program jag verkligen vill vara och jag älskar att läsa medicin. Det är klart att jag tycker att en hel del av det vi ska kunna till stadietentan är riktigt roligt. Så jag får väl fokusera på hjärta, lungor och endokrinologi till en början, eftersom det är roligast, och samtidigt trycka bort allt vad gastroenterologi heter eftersom det är det jag tycker absolut sämst om. Började läsa immunologi efter samtalet och det var faktiskt också roligare när jag tänkte om lite. Får se hur länge energin räcker, men jag ska försöka se det positiva.

Om inget annat så är stadietentan åtminstone, som pappa också påpekade, en väldigt tillfällig negativ stressor. Jag har så mycket positivt i mitt liv – jag har L, kompisar, familj, jag går den utbildning jag drömt om sedan jag var tio, jag har ett superroligt extrajobb och en ganska lugn termin framför mig. Jag har två erbjudanden om sommarjobb och jag gifter mig i juli. What’s not to like?

Kommentera!

Post Navigation