Film: Modig

Massor av spoilers för Brave/Modig nedan!

I veckan såg jag till slut Brave/Modig, Pixars senaste verk. Jag hade tjatat om att vi skulle se den, så jag sjönk nöjd ner i soffan med L för att njuta – Pixar brukar inte göra mig besviken. Bilden från trailers var en stark kvinnlig huvudkaraktär med taglinen “Change your fate”. Det lät ju lovande.

Men nej.

Vad i hela friden var den där sockersöta, hål-i-tänderna-framkallande smörjan som visades på min tv-skärm? Pixar som har som grundidé att för varje skratt ska man gråta en tår har gjort en fullständigt Disneyesque snyfthistoria som man redan på förhand vet att den kommer att sluta lyckligt. Det finns liksom inget annat. Hela historien är banal och dessutom krävs det att The Powers That Be (alltså författarna) går in med en egen liten ‘karaktär’ för att visa vägen i historien eftersom det annars inte finns minsta chans för huvudpersonen att hitta rätt annars. Lärdomen av hela filmen är att man bör droga sina föräldrar om de inte gör som man vill. Charmigt.

Berättelsen handlar om Merida, prinsessa i Skottland. Hon har massor av rött hår (som är väldigt välanimerat – det där skulle de inte drömt om att animera i första Toy Story!) och en personlighet som ska matchas med detta vilda hår. Hon klättrar i berg och hon drömmer om frihet och absolut iiingen i hela världen förstår henne. Dessutom verkar hon anse sig stå över allt och alla andra och det där tråkiga med plikter och sådant är ingenting hon behöver bry sig om. Hon är Speciell.

Vilt rött hår var det här ja.

Vilt rött hår var det här ja.

Hennes mamma Elinor är dotterns raka motsats, med hår som är väldigt ordentligt uppsatt i två långa flätor. Håret är viktigt. Håret säger mer om karaktärerna i den här filmen än karaktärerna själva. Mamma är traditionell och har en stark ansvarskänsla. Hon vill det bästa för sin dotter, det är uppenbart. Med i familjen finns även filmens bästa karaktär, pappa Fergus, som är stor som ett hus men snäll (och klumpig) som en hundvalp – och ungefär lika kuvad under sin frus vassa nypor (jag orkar inte ens börja på diskussionen om hur kvinnligt våld mot män är festligt, medan det hade skapat en storm av uppror om mannen gjort samma sak mot sin fru). Han har buskigt rött hår som ser lite galet ut. Fergus har förlorat ett ben i en strid mot en smått muterad jättebjörn som dreglar och ser allmänt otrevlig ut och eftersom björnen inte dog då han tog Fergus ben har Fergus jagat denna björn sedan dess. Merida har också tre småbröder, trillingar, som inte pratar i hela filmen men som är ena riktiga smådjävlar på att orsaka kaos. De är småroliga ibland. Deras hår är små bullar på huvudet, sockersött busigt. Förstå vad jag menar med att håret spelar roll?

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Mamma Elinor och pappa Fergus.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Med starka nypor styr mamma Elinor sin man och resten av de korkade herrarna i filmen.

Merida och mamma Elinor är väldigt olika, skriver filmen oss strax på näsan. Merida älskar äventyr och är löjligt begåvad med pil och båge, medan mamma Elinor är Drottning med stort D och aldrig tappar masken eller beter sig på något mindre smickrande sätt. Hon tycker givetvis att Merida behöver växa upp och börja bete sig som en prinsessa. Denna konflikt ligger till grund för hela storyn, men jag har oerhört svårt för den. Mamma Elinor är överdriven i sin kylighet samtidigt som Meridas karaktär driver mig till vansinne i sin “free spirit”-personlighet. Hon vill inte ha något ansvar och bitchar konstant om alla saker hon inte vill göra, i typisk tonårsfason, och jag har väldigt svårt att knyta något band till henne, såsom behövs för att jag ska kunna fälla några tårar när saker inte går hennes väg. Dessutom, och detta är nog det viktigaste med varför konflikten inte går att svälja, är att de två uppenbarligen älskar varandra ändå! Det är tonårsdrama, helt normalt. Det finns inte i närheten tillräckligt mycket att bygga en hel film på.

Mamma Elinor meddelar sedan att tre närliggande klaner är på väg till dem för att sönerna ska slåss för Meridas hand i äktenskap. Detta gör givetvis frihetsälskande Merida alldeles tokgalen och hon ställer i slutändan själv upp i tävlingarna och kickar pojkarnas ass eftersom det är bågskytte det handlar om. Detta skapar kaos och mamma Elinor skäller ut henne efter noter. En tygrepresentation av familjen rivs sönder i ett fint snitt mellan bilden av mamman och bilden av dottern. Detta är DRAMA.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Drama-rama med sönderriven tygsak.

Vi ska ta detta på största allvar, inte minst då mamma Elinor kastar Meridas pilbåge i brasan. Merida flyyyyr därifrån på sin häst Angus, alldeles förtvivlad med tårarna strömmandes nedför kinderna och här tror jag att vi ska känna något alldeles enormt för henne. Det gör jag inte. Jag fattar att hon inte vill bli bortgift, men samtidigt har jag alldeles för stor förståelse för mamman, som försöker hålla fred i riket genom sitt agerande – och dessutom vet jag ju att i slutändan så kommer det här leda till att mamma Elinor förstår hur otroligt fel hon haft, medan Merida kommer undan utan konsekvenser.

I skogen kommer Merida till en stencirkel. Detta är en återkommande plats – alla vägar genom skogen verkar leda till detta ställe, alldeles oavsett om man styr hästen dit eller inte. Här börjar också filmens en av filmens riktigt irriterande delar – willo-the-wisps. Dessa är små lysande blåvita tingestar som ska visa vägen till ens öde. De är inte svåra att följa – de ställer upp sig som sånna där ringar man skulle samla i gamla Sonic Hedgehog-tv-spel och det är bara att gå efter dem. Man kan också kalla dem plot devices – utan dessa hade historien inte kunnat gå vidare för huvudpersonen hade aldrig hittat rätt. Willo-the-wisps krävs i historien för utan dem hade Merida aldrig någonsin på ett reellt sätt kunnat hamna i någon av de situationer hon senare hamnar i.

Willo-the-plot-devices-wisps.

Willo-the-plot-devices-wisps. Bara att följa så kommer du till ditt öde.

Willo-the-whisps leder henne till en häxa och där ber Merida, på ett uppenbart idiotiskt sätt, om en trollbrygd för att göra sin mamma “annorlunda” (“change my mum”). Uh-huh. Ingen i publiken som anar oråd? Det där var ju en sådan specifik önskan. Här tycker jag också att Merida blir fullständigt omöjlig att tycka om. Istället för att ändra sig själv på något sätt för att ändra sitt öde så väljer hon att ändra på sin mamma. Blablabla, tillbaka till slottet, lurar i mamma trollbrygden (som är i form av en riktigt äcklig kaka, tydligen), och helt plötsligt, efter att mamma Elinor mått illa (och Merida fortfarande bara bryr sig om hon fortfarande måste gifta sig, never mind om hon förgiftat sin mamma och mamma nu håller på att dö – flickans naivitet har inga gränser), har mamma Elinor blivit en björn. ’cause that makes sense. Och det är dessutom en bra lärdom för alla barn med föräldrar som irriterar dem – droga dem! De närmsta nästan tjugo minutrarna är en tröttsam sektion där Merida ska försöka få ut sin björnmamma från slottet, eftersom pappa Fergus fortfarande jagar björnar. Att man spenderar så lång tid på detta borde vara ett tydligt bevis på att det inte finns någon vettig tanke bakom filmen, utan den är mest filler.

Björn-Elinor är givetvis missnöjd (jag förstår henne) och Merida alldeles fylld av dåligt samvete. Tyvärr vill jag mest sitta och slå henne i huvudet och säga “rätt åt dig”. Men Merida lär mamma björn att fånga fisk och bonding ensues, för det finns inget som fiskfångande som kan bonda mamma och dotter som inte kommer överens!

Fiskar är gott.

Fiskar är goda.

Sedan följer de återigen willo-the-wisps till en gammal ruin. Willo-the-wisps var återigen nödvändiga, för det finns inte en chans att mamma björn och Merida annars hittat dit på de två dagar hela denna sista del av filmen utspelar sig (tror större delen av filmen utspelar sig under fyra dagar eller så totalt).

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Skaaa vi ta och följa dem kanske? De leder oss nog vidare i filmen!

Mamma björn räddar livet på Merida, som plötsligt fått en Insikt om hur hon ska få mamma björn att bli mamma Elinor igen. De måste Tillbaka Till Slottet, så klart. De måste sy ihop den där bilden av mamma och dotter som Merida rev sönder. I slottet kräks man av sockerchocken när mamma björn förklarar att hon plötsligt kommit till insikt om att Merida inte alls ska behöva gifta sig utan hon ska få bestämma heeeelt själv. Precis som i hela filmen är det inte Merida som förändras, utan mamma.

Långt om länge (det är egentligen inte så långt, för filmen är bara en och en halv timme lång, men den känns som tre för det är långa sekvenser då det inte händer någonting alls) hamnar alla tillbaka i stencirkeln och pappa Fergus ska ha ihjäl mamma björn men Merida stoppar honom och sedan kommer den där björnen som käkade upp Fergus ben och ska ha ihjäl alla närvarande, framför allt Merida, men mamma björn hindrar honom och sedan går solen upp och om mamma björn inte läkt relationen med sin dotter kommer hon att förbli en björn och givetvis blir hon människa igen i sista stund, med Merida gråtandes och klängandes på henne. “This is all my fault! *sniff* *sniff* I did this to you!” grinar Merida innan mamma björn blir mamma Elinor igen och japp, den har du ju rätt om i alla fall.

Wah-wah-tårar-gråtande!

Wah-wah-tårar-gråtande!

Och sedan lever alla lyckliga i alla sina dagar, antar jag, för ingen bråkar med varandra längre och alla bara accepterar att den där traditionen som sa att Merida skulle gifta sig med någon av de andra klanernas äldsta söner, den var bara bullshit trots allt. Och mamma Elinor släpper ut sitt hår och tycker att hennes dotter är bäst i världen. Att dottern förvandlade henne till en björn är för längesedan både förlåtet och bortglömt. Det var ju ingen fara, det var ju bara mamma som nästan fick spendera resten av sitt liv som björn. Who cares? Inte mamma Elinor i alla fall.

Så, första halvan av filmen är “ingen förstår mig!” från Meridas håll och andra halvan av filmen är “nu fuckade jag till allting, nu måste jag ställa det till rätta och det är synd om mig för ingen förstår mig ändå förutom kanske mamma som jag råkade göra till en björn”.

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Om man släpper ut sitt hår är man fri och vild och kommer överens med sin dotter!

Musiken i filmen är banal och jag kan inte säga att jag kommer ihåg en enda, eller ens reflekterade över att det skulle vara något att komma ihåg. Animationerna är dock precis så fantastiskt vackra som man förväntar sig av Pixar – mest imponerande är nog Meridas hår, som rör sig på ett löjligt verkligt sätt. Tyvärr väger detta hår, som flyger och far och drar uppmärksamheten till sig, inte upp för den urtråkiga och totalt förutsägbara berättelsen. Det är som om de la ner mer tid (vilket, om jag förstått internet rätt, de faktiskt gjorde) på att få håret rätt än att göra en ordentlig berättelse.

Männen i historien är dummare än tåget, från pappa Fergus och de tre klanernas ledare och deras söner (samt resten av klanerna), till den stora elaka hemska björnen. Merida och hennes mamma är de enda två karaktärerna i hela filmen som är i närheten av begåvade (ytterligare en kvinna är med, en husa som mest skriker av förskräckelse hela tiden). Så, take-home message är att män är någonstans mellan korkade och fullständigt bindgalet elaka, och om du är dotter och inte kommer överens med din mor så gör det ingenting, bara gör något riktigt otrevligt mot henne (som att droga henne), gör mamma frisk igen, gråt lite och så är allting okej igen och du slipper göra det där mamma tjatade om.

Varför filmen heter Modig är obegripligt, om man ser Merida som huvudperson. Hon gör ingenting modigt i hela filmen. Hon gråter en hel del, hon vägrar följa traditioner och ta ansvar (modigt?), hon springer hit och dit, hon betalar någon annan för att ändra sin mamma. Hon ändras inte en sekund i hela filmen – den som förändras är hennes mamma.

Betyg? 3/10. Trean helt baserad på att filmen är oerhört vackert animerad.

Kommentera!

Post Navigation