Att lämna människor

Fick en länk om Zen skickad till mig. Den handlar om upplevelser av nuet, om hur människan har en tendens att binda hela sin lycka och gläde till världsliga ting: andra människor och saker runt om oss.

Friend yourself. It will be harder to let people go when necessary if you depend on them for your sense of worth. Believe you’re worthy whether someone else tells you or not. This way, you relate to people—not just how they make you feel about yourself.

Den här har jag bara problem med ibland. Jag bryr mig i stort inte något särskilt om vad folk tycker om mig (vilket nog i mångt och mycket är tur), men människor jag bryr mig mycket om är svårare. När det gäller dem, de utvalda få, är det betydligt svårare att tro helt och hållet på mig själv och vad jag är värd.

Go it alone sometimes. Take time to foster your own interests, ones that nothing and no one can take away. Don’t let them hinge on anyone or anything other than your values and passion.

Denna är nog den på listan jag har lättast för. Alltid varit på egen hand ganska mycket och aldrig varit överdrivet brydd med det. Det beror lite på situationen. Att sitta ensam på fredagkvällar är bland det värsta jag vet, bara för att det sociala säger att på fredagar är man social och ska umgås med andra människor. Det är nog värre bara för att jag sällan blir inbjuden även om jag egentligen har någon sorts stående inbjudan, och jag är inte den typ av människa som bjuder in sig själv och tar för självklart att andra vill ha mig närvarande.

Däremot har jag inga problem att gå och träna på egen hand, gå på bio själv, eller äta lunch ute själv (dock blir jag uttråkad av den sista, så jag behöver en bok eller min Ipod). Jag åkte till Ghana på egen hand. Jag kan gå promenader själv. Jag trivs ganska bra i mitt eget sällskap, oftast. Det är väl mest det att det blir lite mycket ibland och jag blir trött på de flesta jag umgås för mycket med.

Hold lightly. This one isn’t just about releasing attachments—it’s also about maintaining healthy relationships. Contrary to romantic notions, you are not someone’s other half. You’re separate and whole. You can still hold someone to close to your heart; just remember, if you squeeze too tightly, you’ll both be suffocated.

Detta nämndes på bröllopet i lördags. Att en sund relation låter båda personerna andas och utvecklas som människor. Jag har diskuterat det med folk på sistone, vad en hälsosam relation är. Hur mycket tillsammans är för mycket? Hur mycket egentid behövs, vad är självständighet i relation till en annan människa? Vad behövs för att få en relation att fungera? Givetvis är det olika från relation till relation, men ändå.

Själv har jag både svårt och lätt för denna punkt. Det är helt beroende på relationen. I majoriteten av relationer jag har är jag mest rädd för att vara efterhängsen och jobbig och därmed uppstår aldrig problemet att jag håller för hårt om någon. I ett fåtal fall uppskattar den andre mitt sällskap så pass att jag vet om det och då är det svårt att släppa taget, om jag bara trivs lika bra med personen.

Interact with lots of people. If you limit yourself to one or two relationships they will seem like your lifelines. Everyone needs people, and there are billions on the planet. Stay open to new connections. Accept the possibility your future involves a lot of love whether you cling to a select few people or not.

Denna har jag jobbat med hela sommaren. Hela året, egentligen. Sedan jag började på basåret har jag verkligen försökt sätta mig själv utanför säkerhetszonen och umgås med andra människor. Det ledde till en riktigt bra vän på basåret och flera andra jag pratade en del med. Det har också lett till åtminstone två nya vänner under sommaren. För att inte tala om den fördjupade vänskap jag fått med några som tidigare cirkulerat i min närhet.

Med det sagt kan jag inte påstå att jag är ens i närheten av bra på det. Dumpa mig mitt i en hop människor – såsom ett bröllop där jag inte känner mer än brudparet och tre andra – och jag sätter mig mest ner och tittar på. People watching FTW. Inte mig emot. Då håller jag mig utan tvekan inom min säkerhetszon. Jag måste ha en anledning att ta kontakt med andra. Det är inte riktigt motivation nog att vi befinner oss på samma plats vid samma tid under en kväll och att vi efter det inte kommer befinna oss i minsta närhet av varandra. (Att jag fann toastmaster H intressant nog är fascinerande i sig).

De enda relationer jag verkligen ser som mina livlinor är de till min familj. Jag inser att någon gång i framtiden kommer jag även att förlora dessa, då det enda som är säkert i livet är att vi någon gång kommer att dö, men fram till dess… De är de enda jag litar på till tvåhundra procent, som jag vet kommer vara där för mig alldeles oavsett. De är en av anledningarna till att det nu är jobbigt att flytta, för jag kommer långt bort från dem.

Justify less. I can’t let him go—I’ll be miserable without him. I’d die if I lost her—she’s all that I have. These thoughts reinforce beliefs that are not fact, even if they feel like it. The only way to let go and feel less pain is to believe you’re strong enough to carry on if and when things change.

Det är ett intressant koncept, att tankar blir sanning om man tänker dem för länge. Och visst är det väl så. Sedan kan jag inte påstå att det finns någon människa i mitt liv som jag inte skulle klara mig utan. Jag är alldeles för självständig för det. Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Visst kan jag tänka mig att man kan dö av brustet hjärta när man är 90 och ens partner sedan man var 19 har gått bort. Det kan jag mycket väl tänka mig, att sorgen överförs till det fysiska så pass att man blir sjuk. Att detsamma händer när man är 25, 30, som jag just nu, känns dock inte lika sannolikt. Man kan ha växt samman med en annan människa under lång tid, ja, men man har ett helt liv kvar att läka. Vi föds självständiga människor, vi föds ensamma och vi klarar oss på detta sätt. Och det finns inte bara en enda människa i våra liv. Som det stod ovan i någon av punkterna, vi är inte ena halvan av ett helt par. Vi är oss själva, hela och självständiga och väl fungerande utan en annan människa som livlina och stöttepelare.

Believe now is enough. It’s true—tomorrow may not look the same as today, no matter how much you try to control it. A relationship might end. You might have to move. You’ll deal with those moments when they come. All you need right now is to appreciate and enjoy what you have. It’s enough.

Detta är det jag jobbar med nu, hela tiden, oavbrutet. Att njuta av nuet. Hur gör man? Jag vet inte. Men jag jobbar på det. Eftersom jag är så otroligt planerande är det lite kompicerat bara. Medan jag sällan ser alltför mycket på dåtid, allt som har hänt, så ser jag väldigt ofta till framtiden och vad som kommer hända. Och problemet med det är att jag aldrig vet, vilket leder till ångest. Nu vet jag än mindre än vanligt vad som kommer ske. Jag kommer börja läsa till läkare, det är det enda jag i ganska stor mån kan garantera, men ingenting annat. Kommer jag hitta vänner? Saker att göra (ja, det tror jag… för jag är inte en som sitter syssloslös)? Kommer jag trivas? Finner jag kärlek? Eller blir det pannkaka av alltihopa?

Men att jobba på det är att utvecklas som människa. Och det är väl det enda vi kan hoppas på i livet, att vi utvecklas och blir de bästa människor vi kan vara.

Kommentera!

Post Navigation