Att få lov att må dåligt

Utanför är himlen grå. Det har snöat till och från hela dagen, någon enstaka minusgrad på termometern.

Vädret matchar mitt humör.

Två dagar efter tentan är jag inte strålande solsken av lycka över att vara ledig. Lättnaden finns inte. Istället är det som att den plats som adrenalinet tagit upp plötsligt istället är alldeles tomt. Jag har ingen energi att fylla det med något annat, så ett tomrum kvarstår, som ett vakuum i mig. I världen, men ändå inte riktigt närvarande. Vad gör man när man inte har en monstertenta hängande över huvudet?

Melankolin släpper efter ett tag. Det vet jag, det har den gjort förr. När jag vant mig vid friheten. Det bara tar ett tag.

När jag var yngre ansåg jag att det fanns två sorters människor. Den ena kategorin var svartvita, den andra gråa. Svartvita var de som blev deprimerade, men samtidigt som de kunde känna denna extrem av mörker var det också de som kunde känna den andra extremen – euforisk lycka. Gråa, å andra sidan, låg mer i mitten hela tiden. Aldrig riktigt lika glada, men heller inte vandrandes där på randen till avgrunden. De grå följde mer av en medelväg.

Med åren har jag insett att denna simplistiska bild i själva verket är helt inkorrekt. Desto mer jag öppnat ögonen för att titta mig omkring, desto mer har jag insett att alla mår dåligt. Jag hoppas att alla kan känna eufori också, glädjen över livet, lyckan över att ha våra nära och kära, få uppleva saker. Men den viktiga insikten för mig är att nej, det är inte bara en speciell typ av människor som blir deprimerade (i klinisk bemärkelse, eller den bredare termen för att bara vara “deppig”). Det är något som kan drabba alla.

Vid det här laget är det inte bara en av mina vänner i skolan som brutit ihop, mer eller mindre fullständigt, under tyngden av det vi gett oss in på. Människor som vid en anblick ser ut att ha det bra, med vänner, familj, käresta, och på väg på drömutbildningen. Jag lyssnar på dem, hör vad de säger, hör ekot av mina egna ord till min kurator en gång i tiden. Jag borde inte känna så här. Jag har det bra. Det finns så många som har det så mycket värre. För att vi inte “får lov” att må dåligt när vi har det så bra som vi har det. Som om de svältande barnen i Afrikas välmående eller avsaknad därav har någonting alls att göra med hur jag mår.

Min kurator påpekade för mig hur orimligt det är att jag i mitt liv jämför nivån där jag “får” må dåligt med nivån där svältande barn i Afrika får må dåligt. Ser man till Maslovs behovsstege igen befinner vi oss, alldeles uppenbart, i vitt skilda världar. Jag har mat och vatten för dagen (och morgondagen och nästa vecka), vi har tak över huvudet och mer därtill (behöver vi egentligen 65 kvadratmeter för två personer att bo på?), vi har säkerhet i form av att vara fria, egna människor och vi har vår hälsa i behåll, vi har våra vänner, och familjer. Helt plötsligt är vi uppe på de två översta nivåerna – självkänsla och självförverkligande. Och här är där det fallerar. När vi har allt det andra, då kan vi tappa fotfästet på de sista två trappstegen – och det gör vi. Då spelar det ingen roll att vi är högst upp. Och det är inte mindre tillåtet att falla bara för att vi är högt uppe. Vi är i helt skilda världar.

Jag trillar ner när tentan är klar, när jag inte har den som enskilt riktmärke på vart jag är på väg. Som att tentan är berget jag försöker bestiga och när jag tagit mig till toppen blickar jag ut över tomhet. När adrenalinet tar slut lämnas ett hålrum som gör att jag bara känner mig slut. Världen är lika grå som himlen – och det spelar ingen roll att jag har världens bästa fästman, underbara föräldrar, och goda vänner. Det är ändå… tomt. Bättre blir det inte av att jag är övertygad om att inte ha klarat tentan, över att jag kommer tvingas att göra allt igen inom en månad. Självkänsla? Nja.

Ibland behöver man hjälp. Jag tog tre år av hjälp i form av kurator när jag var yngre och jag har funderat på att göra samma sak igen. Men allra viktigast, inbillar jag mig, är att vi lär oss att vi får må dåligt, framför allt de av oss som kan stämplas med ‘insecure overachiever’-märket i pannan (dvs alla på läkarlinjen). Vi får lov att erkänna det för varandra, att våra liv inte är som vi presenterar det på Facebook där bara det fantastiska får klistras upp, som bevis på perfektionen i våra liv. Vi behöver inte ligga ensamma i fosterställning och gråta. Vi behöver inte tro att ingen i världen förstår, för precis som att man kan sitta och fundera på något på en föreläsning och inte våga fråga trots att det egentligen är så att hälften av klassen undrar samma sak, på precis samma sätt mår egentligen halva klassen mer eller mindre dåligt. Eller halva ens bekantskapskrets, eller vad man nu tar för urvalsgrupp. Berättar du så märker du snart att ja, andra mår som du, eller har mått som du någon gång tidigare i livet.

Och det är okej. Trots att vi inte är svältande barn i Afrika.

Kommentera!

Post Navigation