Farväl, Tara

Jag var med dig från minuten då du föddes. Din mamma hade bott hos mig i tio dagar då och du var en av sex ungar som föddes i mitt vardagsrum. Du vägde åttio gram och var så liten, så liten.

Du somnade i min famn när du var några veckor gammal och jag visste att jag inte kunde låta dig flytta. Du var min.

Du var min till ditt sista andetag.

Vi var tvungna. Jag vägrar att ge dig medicin resten av livet, för du hade inte förstått varför jag skulle tvinga i dig tabletter – och tabletter som skulle personlighetsförändra dig, som skulle göra dig trött och annorlunda. Du skulle inte förstå.

Du fick somna i min famn, som du gjorde när du var liten.

Tårarna trillar nedför mina kinder och jag är så ledsen, så ledsen att det blev så här. Jag ville att du skulle få leva länge, längre. Men nu hade du ont och du trivdes inte och jag var tvungen, det var mitt ansvar.

Det värsta ansvaret man kan ha som djurägare.

Jag var inte beredd. Jag tror aldrig att jag hade kunnat bli beredd. Veterinären frågade om vi ville göra det direkt eller om vi ville vänta ett tag. Ett par veckor. Säga farväl. Men det hade bara varit för min skull, inte för din. En självisk önskan om att få ha dig kvar. Och det hade inte blivit lättare.

Jag minns hur du kom och buffade in huvudet i sidan och la dig ner för att kela när jag pluggade. Jag minns hur du satt och pratade med fåglarna. Jag minns hur du vände upp magen för att visa att du ville bli kliad. Jag minns när du satte dig framför datorskärmen så att jag inte kunde ignorera dig. Jag minns hur du jagade den lilla röda pricken från laserpekaren. Jag minns hur du tyckte om mat och aldrig tvekade att påpeka när den var slut. Jag minns alla konstiga positioner du kunde ligga och sova i.

Jag minns hur det var att begrava näsan i din päls, så mjuk och fin.

Jag minns, och jag hatar att jag inte får lov att göra det nu. Att jag måste tala om dig i dåtid. Att du inte finns mer. Att det var mitt ansvar och min skyldighet att låta dig somna.

Jag älskade dig och älskar dig. Jag kommer alltid att älska dig. Och jag saknar dig så att mitt hjärta håller på att gå sönder.

~~~

Tara
12 oktober 2006 – 23 januari 2013

~~~

Tara

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

Du somnade i min famn. Sov där så tryggt. Du var min.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

En dag gammal, sovandes ihop med sina syskon.

Sitter fint.

Sitter fint.

Gosar med systern Angel.

Gosar med systern Angel.

Fåntratt Tara.

Fåntratt Tara.

Tara och Angel.

Tara och Angel.

Tittut från boet.

Tittut från boet.

blogg110

Leker.

Tara och mamma Mathilda.

Tara och mamma Mathilda.

Min vackra dam.

Min vackra dam.

Min fåniga dam.

Min fåniga dam.

Kommentera!

Post Navigation