Men alla andra kan ju allt

Det är konstiga dagar just nu. Fyllda av to-do-listor, men samtidigt inte en enda föreläsning, basgrupp, labb, dissektion, obduktion, eller seminarieuppgift. Kan inte skriva att det inte finns skol-måsten, eftersom köldstudien faktiskt tar en hel del av min tid med allt som måste lösas och fixas och tider som ska meckas ihop för 28 personer. Men det rör sig åt rätt håll i alla fall – imorgon är det tid för de första sju att göra MR-undersökning. På måndag nästa vecka planerar jag att börja göra BMR (basalmetabolismtest) och ta blodprover på deltagarna. Blir skönt när jag kommit in lite i det, jag är alltid nervös de första gångerna för att det ska bli fel.

Fortsatt bröllopsplanering i övrigt. Igår tog L ledigt från jobb större delen av dagen efter att ha haft jour under helgen, och vi gick ner på stan. Ett av stoppen var i scrapbooking-butiken där det finns en massa roliga saker att använda för att göra t ex inbjudningar. Nu är mallen för inbjudan helt klar och snart ska vi börja sätta ihop dem och skicka ut dem. Därefter blir det sånt där roligt som att bestämma vigseln.

Utöver scrapbooking-butiken (som L följde med in i helt frivilligt, ska sägas, innan någon tycker synd om honom) blev det en del shopping. Rea-shopping at it’s best – 70% rea på de kläder L hittade. Mycket trevligt. Avslutade med en pralin eller två på Chocolat. Mums.

Fick ett fasligt trevligt mail under gårdagskvällen också. En bloggläsare som hörde av sig i somras, nervös inför att han skulle börja termin 1 på läk här i Linköping, ville höra vad jag hade att rekommendera i form av förhandsinläsning och bra repetitionsplugg (jag rekommenderade i stort att chilla och att det löser sig ändå, för trots goda intentioner om att repetera hade jag inte repeterat något av basåret när sommaren var slut och jag skulle börja T1, och jag måste erkänna att alla delar som inte är direkt relaterat till människan (såsom celluppbyggnad och sånt) är numera helt glömda, men det har gått ändå). Igår hörde han av sig igen, nu i början av termin 2, och första terminen hade uppenbarligen gått utmärkt. Han ville tacka för att min blogg hjälpt, för att jag under min egen tid på T1 uttryckte osäkerhet och beskrev vad jag tyckte var svårt. Lättare att ta till sig från en äldrekursare, tydligen.

Det är en sån lustig sak, det där. En massa folk som gått ut gymnasiet med 22,5 eller skrivit 2,0 på högskoleprovet samlas i en skock och alla är helt övertygade om att alla andra fattar allt och tycker allt är lätt. Det är ju inte så. Första terminen (och andra. och ibland tredje och fjärde. och sedan kommer termin fem med “här, lär er hjärnan på tolv veckor” och då känns det som termin ett igen ibland.) sitter man med Guyton (eller Boron) öppen framför sig och får slå upp vart tredje ord i Lindskogs Medicinsk terminologi eftersom man inte fattar orden trots att man är duktig på engelska. Senare tycker man att det är basalt, men då måste man slå upp att sodium är natrium varenda gång man läser det. Och sånt. Och alla gör det, för om de redan hade kunnat det så hade de inte varit på termin ett. Några kan lite mer kemi när man kommer dit, några har läst sjukgymnast och kan mer anatomi, nån har läst till sjuksköterska och kan läkemedel och omvårdnad. Folk har olika grund, men det finns inte en enda människa som kommer till läkarutbildningen och redan kan och fattar allt. Det finns heller ingen som läser utan att bli förvirrad ibland eller hela tiden. Men man lär sig och det blir lite enklare med varje dag som går. (Med det inte sagt att det någonsin blir enkelt.)

Sen spelar det ju ingen roll att man logiskt sett vet det. Det är som att smälla huvudet i en betongvägg att försöka förklara det för någon annan, eller ännu bättre, sig själv. Det är klart att alla andra fattat allt mycket mer än en själv. Och sitter man med en fråga på en föreläsning så är man säkert den enda i hela klassen som inte fattat.

(Nah, förmodligen inte.)

Anyway. Det var kul att höra att jag hjälpt någon. Det var inte intentionen med bloggen – det var ju bara att mamma, pappa och några andra skulle kunna hålla koll på vad jag gjorde här i Linköping – men det är ju en kalasbra effekt om det faktiskt är så. Jag är och förblir osäker på min förmåga, vad vi ska kunna, och hur i hela friden jag har klarat mig hittills (än mer så när jag plockade ut stadietentan idag…). Så jag kommer fortsätta blogga om detta. Och om hur det går för folk som fryser. Och annat jag finner intressant.

Fick även beröm för mina T2-kompendier. Det värmer också.

Kommentera!

Post Navigation