Amanuens, museum, och så studien så klart

Dagarna fortsätter rusa på.

I fredags var det dags för mig att för första gången ställa mig och undervisa yngrekursare på utbildningen. Spirometri stod på schemat och det kördes med tre grupper över sex timmar. Det var givande för mig och jag hoppas att det gav något för studenterna. Jag vet att jag själv inte förstod sådär väldigt mycket av spirometrilabben när jag gick T2 (men vi hade inte det kalasbraiga datorprogrammet då, som är betydligt tydligare än den gamla spirometern). Det är väldigt bra att få anledning att sätta sig och läsa på om detta igen, eftersom jag annars inte haft så mycket motivation till det. Men nu kan jag! Till och med dynamisk kompression.

Spirometri är mätning av lungorna, kanske jag ska säga för sakens skull. Används för att diagnosticera t ex astma och KOL. Med mera. (Av er som läser bloggen tror jag att den del som vill veta om spirometri redan vet det för att ni går läk, och den andra halvan bryr sig inte ett jota om vad en spirometri… Men för all del, fråga om ni är intresserade. Jag har läst på.)

Fredagskvällen spenderades med L&D som kom hit för middag. L tycker att det är väldigt roligt att laga mat, ännu mer så när han får anledning att göra det för mer än bara mig, och det blev således trerätters. Ceasarsallad med egengjord Ceasardressing till förrätt (mums!), entrecôte med bearnaisesås mm till huvudrätt, och en fantastisk lakritspannacotta med lemoncurd till efterrätt. Vi var inte det minsta hungriga då vi gick och la oss, kan jag ju meddela.

På lördagen trodde vi att vi skulle träffa cateringfirman för bröllopet, men det tyckte tydligen inte de, så det blev inte av. Eftersom vi ändå var nere på stan gick vi dock en runda och fixade ärenden mitt i snöandet, och sedan tog vi en fika på allas vårt favoritcafé Chocolat. Jag har varit där en aningens för ofta på sistone, känns det som. Men det är så gott, och de gör stans bästa varma choklad.

Kvällen blev lugn, för det behövde vi båda två.

Igår åkte vi till Flygvapenmuséet. Det skulle vara någon rundtur om en försvunnen DC3:a som jag inte hade en aning om alls hade existerat. Det blev en timme om saken, samt viss utbildning på kalla kriget och diverse andra saker jag har fruktansvärt dålig koll på. Historia är inte min grej. Juridik, medicin, psykologi, kriminologi, men inte historia. Utställningen är dock väldigt intressant och så pass kort och koncis i sina texter att jag inte direkt drog L därifrån. Det blev faktiskt så att vi till slut var tvungna att gå, snarare än att jag drog honom därifrån, eftersom Ls föräldrar skulle komma på en kort fika på sin väg från Stockholm hemåt. Väl hemma slängde jag ihop äppelmuffins, till allas uppskattning (inte minst Ls).

Idag var det slutligen dags för mig att påbörja min praktiska del av köldstudien. Hittills har det ju varit en faslig massa schemaläggning och pusslande, men idag började jag ta blodprover. Tre deltagare blev det, vilket kändes lagom eftersom jag inte var helt säker på proceduren med centrifugen och det hela, och då var det bättre att bara tre personers prover gick åt skogen om det blev fel, än att tio personers prover skulle blivit fel. Kom dit lite innan åtta och bråkade med skrivaren en stund för att skriva ut etiketter, innan första deltagaren kom. Till min glädje gick det bra att sticka och till och med de svindyra rören som specialbeställts för studien fylldes fint. Centrifugen gjorde sitt och jag pipetterade upp det jag skulle i kryorör som nu ska frysas in.

På eftermiddagen besökte jag CMIV där MR var i full gång. Elva av deltagarna har hittills tagit sig igenom den dryga timmen i MR-maskinen.

Imorgon är det dags för BMR, basalmetabolismtest. Min största oro där är om jag avsatt nog med tid för varje undersökning, men en halvtimme borde gå.  Vi börjar åtta, så någonstans runt 7.40 ska jag vara där för att sätta igång det hela. Gäsp, tidiga morgnar. Men L har sällskap när han tvingas ur sängen, så han trivs med det hela. Han har nu avverkat de tre veckorna på LAH och har övergått till MAVA (medicinsk akutvårdsavdelning) där han ska vara i ett ganska stort antal veckor framöver. Sedan är han plötsligt på sista placeringen, vårdcentralen, vilket gjorde att han idag började prata om AT-provet. Tiden rusar verkligen, det känns inte alls längesedan han började, trots att det var ett helt år sedan…

Kommentera!

Post Navigation