Filmande av läkarbesök

Som jag skrev igår har det på sistone uppstått en liten debatt om det här med patienter som vill filma läkarbesök och ingrepp (Läkartidningen). Det är egentligen en sedan ett par år pågående debatt, men den är väldigt intressant och mycket aktuell. Nyligen utkom Svenska läkarförbundets (SLF) lilla dokument om hur inspelning och fotografering under läkarbesök ska hanteras.

Det förekommer att patienter och anhöriga gör ljudupptagningar, fotograferar eller filmar i samband med läkarbesök eller andra kontakter med hälso- och sjukvården. Dessa ljud- eller bildupptagningar kan sedan, även utan vårdpersonalens vetskap, komma att publiceras på sociala medier och få stor spridning. Detta sätter frågor om patienternas och vårdpersonalens personliga integritet och om betydelsen av ett gott förtroende i patient-läkarrelationen i fokus.

Skriften ska tjäna som ett “stöd” för läkare vid samtalen med patienter och anhöriga som vill göra denna dokumentation. Tyvärr säger den egentligen inte ett jota om något viktigt.

Riktlinjerna konstaterar att det är viktigt med ett förtroende mellan patient/anhöriga och läkare (det är ju SLF som skrivit den så de utgår ifrån läkare, men det gäller ju givetvis samma för övrig vårdpersonal).

Ifall patientens eller en anhörigs önskemål om att dokumentera vården grundar sig i, eller av läkaren uppfattas som ett uttryck för, misstro mot vården riskerar detta att påverka patient-läkarrelationen negativt.

…varpå riktlinjerna fortsätter med att inte diskutera detta över huvud taget. Man konstaterar att en dålig patient-läkarrelation kan försämra möjligheterna för att uppnå en för patienten optimal vård – men utöver det kommenteras detta fall, som är det enda riktigt relevanta, inte vidare något särskilt. Istället går man vidare och pratar om tillfällen då dokumentationen inte alls har med bristande förtroende att göra, utan med önskan att dokumentera viktiga händelser (barnafödsel), eller för senare kom-ihåg för patienten eller anhöriga. I dessa möten kan det som senare tas upp i riktlinjerna, “underlag för samtal ifall patienten eller anhörig vill spela in, fotografera, eller filma”, vara relevanta. Där tas ett antal frågor upp, såsom varför samtalet ska filmas, hur filmen är tänkt att användas, och integriteten för de som fastnar på film. Däremot presenteras inte några som helst antydningar till lösningar, i det fall att ett bristande förtroende är till grund, eller för den delen om patienten berättar för läkaren att han/hon har som intention att publicera materialet på Facebook.

Det finns en lagstadgad rätt (brottsbalken, 4 kap §9a) att spela in samtal som man själv medverkar i (min understrykning):

Den som i annat fall än som sägs i 8 § olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager tal i enrum, samtal mellan andra eller förhandlingar vid sammanträde eller annan sammankomst, vartill allmänheten icke äger tillträde och som han själv icke deltager i eller som han obehörigen berett sig tillträde till, dömes för olovlig avlyssning till böter eller fängelse i högst två år.

Därmed finns det inte grund för att förbjuda inspelningar enligt lag. Trots det finns det flera sjukhus som ställt upp förbud mot filmning av patienter. Sveriges kommuner och landsting (SKL) gjorde ett uttalande i december 2011 om att det är lagligt att införa ett begränsat eller generellt fotograferings-/filmförbud i sjukhusen. Då får dokumentering på dessa sätt endast ske efter medgivande av ansvarig personal.

Problematisering av ämnet, några scenarion med en läkare som av en eller annan anledning inte vill medverka på film:

1. En patient kommer till vårdcentralen. Patienten behöver ta bort ett födelsemärke och på grund av tidigare dålig erfarenhet av sjukvården generellt (inte av denne läkare speciellt) vill han filma ingreppet. Jag som läkare vill inte att ingreppet ska filmas. Var hamnar vi då? Har jag rätt att neka patienten ingreppet och be honom att boka om med en annan läkare som får göra ingreppet istället? Blir det arbetsvägran från min sida om jag inte gör ingreppet? Går jag emot min läkared då jag vägrar att behandla patienten?

2. En patient inkommer till akuten. Patienten har med sig sin telefon och är inte mer groggy än att hon kan spela in interaktionen med vårdpersonalen. Kan jag som akutläkare vägra ta hand om patienten? Kan jag gå ut till ledningsläkaren och säga att jag inte kan ge patienten den bästa vården, eftersom patienten uppenbarligen inte litar på mitt arbete? Kan jag då trots allt bli beordrad att gå in i rummet och ta hand om patienten?

3. En mamma håller på att föda barn. Pappan filmar barnmorskan och övrig vårdpersonal istället för själva födseln. Vad kan barnmorskan göra om hon inte alls vill bli filmad?

Man kanske frågar sig varför jag är så emot att bli filmad då jag träffar en patient – så farligt är det väl inte? Men jo, det är det. Vilka andra yrken finns det som behöver tåla att bli inspelad på detta sätt, för att motparten inte litar på en? Jag kan förstå – och acceptera – att någon vill spela in en sektion av ett samtal (såsom då läkaren går igenom medicinlistan), men varför ska jag acceptera att den person som söker min hjälp så tydligt redan från början visar att denne inte litar på mig, när sjukvård med alla sina ingrepp på patienter måste bygga på tillit? Vi gör saker som inte är accepterade någon annanstans i samhället – eller vad sägs om gynundersökningar, sövning för operation, och att skära i folk? – så det måste finnas tillit.

Än viktigare är kanske att vi inte har någon vetskap om vad som händer med inspelningarna. I riktlinjerna står det att man ska fråga om hur dokumentationen är tänkt att användas:

Ska den läggas ut på sociala medier eller liknande? I så fall bör man tänka på att materialet kan få mycket stor spridning och kan vara svårt eller omöjligt att ta bort sedan det lagts ut. Patientuppgifter anses generellt så känsliga att de inom hälso- och sjukvården omgärdas av sträng sekretess.

Oavsett vad patienten säger har denne rätt att i efterhand göra precis vad han/hon vill med dokumentationen. Att han/hon lovat att det inte ska läggas ut på Facebook har just inget värde alls. Och vad händer om mobilen med samtalet blir stulen? Patientsekretess? Sekretessen inom sjukvården ska vara fullständig.

Vad händer den dag en patients filmande innebär att en annan patient blir inspelad? På akuten är det lätt hänt, med folk som springer överallt och hytter och korridorsplatser som är öppna. Så tar vi det ett steg vidare – vad händer den dag då en patient filmar, får med en annan patient på film, och sedan lägger ut det hela på YouTube? Vems ansvar blir det när det läggs ut på nätet?

En del tycker att filmning är bra. Det stärker patientens ställning mot det stora och makthavande som är sjukvården. Det gör att patienten kan lyssna på samtalet igen efteråt, höra vad man ställde för frågor och vilka svar man fick, eftersom det trots allt är ganska svårt att komma ihåg i efterhand. Det kan jag hålla med om – om det är syftet. Jag tror dock inte att alla har ett gott syfte, och jag tror att det finns bättre sätt för patienter att dokumentera vården. Dessutom har jag svårt för att se den enskilde läkaren som så stor och maktfullkomlig jämte den svage patienten att den enes rättigheter helt kan bortses från.

Men, för att avsluta. Det jag vill ha är tydliga riktlinjer – och det har Svenska läkarförbundet helt misslyckats med att leverera. Det finns ett antal frågor att ta upp med patienten i det fall att de vill filma, men det finns inte några som helst kommentarer om vad som händer om patienten vill spela in men läkaren inte vill delta. Om patienten har rätt att filma, har jag då rätt att säga nej?

Jag vill veta vad jag har för rättigheter i min yrkesutövning i det fall att jag upplever en sådan brist på förtroende mellan mig och patienten att det “kan försämra möljligheterna att uppnå en för patienten optimal vård” – inte bara att det kan påverka.

Ytterligare bloggat på området: Örebrobloggen.

Kommentera!

Post Navigation