Lördagskväll på akuten

Igår jobbade jag halvnatt och det var ett riktigt skoj pass att jobba. Fantastiska arbetskamrater påverkar enormt hur bra ett pass blir. Doktorn, sjuksyrran och jag hade, om jag får säga mitt, riktigt roligt ihop.

Det var en ganska lugn kväll på akuten. Det har inte varit så tunga pass de senaste gångerna jag jobbade, men det verkar mest vara en slump – i torsdags var det tydligen hysteriskt. Då fick dagpasset gå hem vid nio (tolv, tretton timmars arbetsdag) och kvällspasset vid midnatt (elva timmar). Det är ovanligt att det är så på en torsdag. Anyway, lördagskvällen var precis lagom. Ett kontinuerligt flöde av patienter som vi hade riktigt bra snurr på. De senaste veckorna har akuten börjat med team-triagering, vilket innebär att istället för att det finns ett triage-team som gör den första bedömningen, ska nu varje team, med läkare, sjuksköterska och undersköterska, göra bedömningen. Med en del läkare fungerar det jättebra (såsom igår), med andra inte alls (tyvärr fler). Igår team-triagerade vi alla patienter utom en.

Det var en del buksmärtor, ryggsmärtor, någon misstänkt fraktur och ett knä ur led. Jag försökte sätta nålar och det gick helt åt skogen (förra gången satt varenda nål, så det går ju troll i det där…). När jag kom ut från en patient som hade motorvägsvener (mitt ord för vener som man ser utan att behöva stasa; oftast unga killar) där jag ändå inte lyckats sätta nålen, stirrade sjuksyster F på mig och sade, med ord helt från hjärtat, “You’re shitting me!”. Jag tackade henne för hennes starka stöd och stora empati över mitt problem med att sätta nålar, och retades med henne om detta resten av kvällen.

Det som däremot funkade var att sätta kateter, vilket jag gjorde med doktorn som assistent där det inte behövdes så mycket assisterande. Yay! Att sätta kateter är, som doktorn sa till patienten, något av det mest konkret problemlösande vi kan göra. Patienten hade över en liter urin i blåsan och blev omedelbart hjälpt av katetern. Visst är den underliggande orsaken inte löst, men problemet är borta, vilket patienterna uppskattar väldigt mycket. Vidare utredning sker sedan genom vårdcentralen.

L hade inte en lika rolig natt – vid niotiden imorse kom han och la sig efter en intensiv natt med massor av patienter. Skrikiga fyllon och annat hade belägrat akuten under ett antal timmar. Nu är han dock klar med sin nattjoursvecka på akuten och återgår till sitt normala schema. Även om herrn i huset inte tycker om tidiga morgnar misstänker jag att han ändå uppskattar återgången till normal dygnsrytm och lite lugnare tempo än på akuten. Själv ska jag försöka ta de pass som kommer ut under de närmsta veckorna, eftersom studien nu är igång och deltagarna i stort sköter sig själva.

Kommentera!

Post Navigation