Artikelserien “Patienten och prislappen”

Artikelserien Patienten och prislappen av Maciej Zaremba har ju, som jag nämnt i några inlägg, publicerats av Dagens Nyheter de senaste två veckorna. Det är fantastisk läsning om tragisk styrning av sjukvården. Det är historien om hur målstyrning och New Public Management (NPM) spritt sig som en otrevlig infektion genom hela sjukvårdssystemet och gjort att vissa diagnoser är värda mer (och om det finns en orolig förälder i närheten när det gäller ett sjukt barn, då du, då kan man inkassera!).

Det finns så mycket intressant i artikelserien, här är några godbitar att ta med sig. Den första är en kort kommentar om “läkarbristen” i Sverige:

En svensk doktor hinner i snitt med 777 patientmöten om året, för de franska eller tyska gäller det tredubbla. Även i den tabellen hamnar Sverige på näst sista plats bland utvecklade länder, dock före Grekland.

Svenska politiker var bland de första i världen att omfamna den nya läran, New public management, kläckt i USA och Storbritannien. Den kan sammanfattas i två trossatser. Den första säger att om man låter medborgare fritt välja sjukhus, vårdcentral och skola, så kommer vi att få mer valuta för skattekronorna och ett nöjdare folk.

Så här långt är det inget konstigt. På många håll i världen har patienter i århundraden valt sin doktor utan att bli produkter på kuppen. Det är den andra trossatsen som är en revolution. Den säger att sjukhus och skolor (men även and­ra offentliga verksamheter), kommer bli ännu effektivare om de uppför sig som om de vore entreprenörer på en marknad. När de lägger kejsarsnitt eller griper en langare skall det beskrivas i termer av ”produkter”, prissättas och debiteras en ”beställare”.

Om en flodhäst fick ihop det med giraffen skulle resultatet vara lika svårbeskrivligt som detta något som uppstår när offentligt finansierade sjukhus och vårdcentraler leker företag.

Jag skriver ”leker” eftersom på denna marknad nästan allt utom patienter är på låtsas. Det är ett slutet system. ”Efterfrågan” är begränsad av landstingens budget. Det mesta av ”produkterna” köper landstinget av sig självt och till priser som man själv bestämt. Också ”kunderna” är på skoj. Patienter shoppar inte sjukvård. Det är läkaren som bestämmer vad man behöver. Eller? ”Skall du ta cellgifter? Nej, jag satsar på bypass hos doktor Nilsson. Det verkar mer prisvärt.”

 Läkare skall konkurrera med varandra om resurserna, samtidigt som planekonomer vill bestämma i detalj vad doktorerna skall göra.

Samtliga från Vad var det som dödade herr B?

De mest välkända av prislistorna är ”Vårdgarantin” och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid (se faktaruta).

”Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!” Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ”Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackare som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.”

År 2007 hände något märkligt med Londons ambulanser. Sträckor som de tidigare klarade på en kvart kunde nu ta två timmar. Eller så fick en patient med brutet ben sitta i ambulansen i flera timmar innan han blev insläppt på akuten. Och efter varje leverans tog ambulanspersonalen god tid på sig innan de stod redo för nästa utryckning. Vid 14 700 tillfällen (under ett år) tog det över en timme. Orsaken? Ett regeringsbeslut att bestraffa akutmottagningar där det tog mer än fyra timmar från inskrivning till behandlig. Då såg sjukhusen till att inte släppa in patienter förrän man var säker på att kunna klara gränsen.

Från Hur mycket bonus ger ett benbrott?

För att inte Ctrl+C:a allt i samtliga artiklar kan jag ju återigen bara iterera: LÄS. Alltihopa, från början till slut (tredje delen, På vilken prislista står din njursvikt? och fjärde delen, Hur mycket oro tål en människa?). Nu tycker jag väl att första delen är absolut bäst, men det är bara för att den är fullkomligt briljant som den sista delen ter sig något mindre spännande. Så, läs. Är det så att ni inte får upp artiklarna så är det fritt fram att maila mig – jag har samtliga delar nedsparade i ett Word-dokument. Nu finns också ett gensvar på artikelserien.

I söndagstidningen, samma dag som den sista delen i artikelserien kom ut, tyckte DN tydligen att man behövde kasta ruttna tomater på dessa juveler till artiklar. Detta görs i form av DN:s huvudledare, Prislapp rätt men fel belopp, skriven av ett anonymt “DN”:

Men några av de läkare som framträder i artikel­serien kan också ifrågasättas för sin hållning. I alla köp/säljsystem, på alla marknader, finns kunder som är mer lönsamma än andra. Det finns kunder på Ikea som köper en soffa rakt av och som inte ens bryr sig om att titta vilka tyger som finns att välja på. Och så finns det andra som håller hårdare i plånboken och som vill ha svar på många frågor och funderingar innan de slår till. ”Ersättningssystemet” för soffan, det vill säga priset, blir detsamma för Ikea oavsett hur lång tid ”kundvården” tagit.

Det är som om ledarförfattaren över huvud taget inte läst artikelserien, som just vill konstatera att det är helt åt helskotta att man behandlar sjukvården som en köp-och-sälj-marknad. En av kommentarerna på ledarartikeln är riktigt bra, angående just det här:

Välkommen på ett studiebesök till vården så ska du snart inse att “varan” som i vårt fall är behandlingen, är något mer komplex än en ikeasoffa. Var får det för konsekvens om en försäljare säljer “fel” ikea-soffa till kunden? Möjligen kommer kunden inte tillbaka…värre än så blir det inte. Vad är konsekvensen i människolidande om jag “säljer” fel behandling till min patient? De kan förstås bli katastrofala. Patienter är INTE kunder, sjukvård är INTE varor!

~Nina Bendahl, 09:42, 04 mars 2013

Ledarartikeln fortsätter med den briljanta slutsatsen att läkarna ska börja fundera på sin roll i det hela:

Det är inte ersättningssystemet det är fel på när behandlad oro hos föräldrarna till ett sjukt barn ger mer pengar än om föräldrarna inte behöver behandlas. Felet ligger hos de vårdcentraler som utnyttjar denna möjlighet att salta notan för varje behandlat barn. Och när läkare börjar journalföra felaktiga blodtryck för att få jackpot på landstingens Vegas­maskiner finns skäl att fundera över kårens ansvar för utvecklingen.

1. Läkare får inte sin ersättning utifrån vilka diagnoser de sätter på sina patienter. Däremot får deras vårdcentral stänga om den inte får in pengar. Således kommer cheferna att tycka att man ska prioritera det ena över det andra, och skriva om enkla ingrepp som svåra, för att få mer pengar. Det är en överlevnadsgrej för såväl vårdcentraler som avdelningar. Läkare som går emot får sluta, eller (som i en av artiklarna) ha dåligt samvete över att denne inte drar in lika mycket pengar som övriga och därmed är en belastning för arbetsplatsen. Hur kan det krävas att man ska blunda för den ekonomiska konsekvenserna? Ska vårdpersonalen ignorera sina chefer? Dessutom har man nu, som Zaremba påpekar i sin artikel, på många håll tagit in sekreterare som lägger på diagnoskoder alldeles oavsett läkarens slutsats.

2. Varför denna misstro mot att läkare gör det de vill göra? Jag kanske är blåögt naiv fortfarande, men de läkare jag hittills stött på (på akuten, vårdcentraler och avdelningar) har gjort sitt yttersta för att hjälpa sina patienter, inte för att försöka få in den ena eller andra diagnosen på folk. Vi utbildar inte oss i något decennium för att vi slutändan vill styras av prislistor.

Jag blir så trött. Jag tyckte att det var dumt att Zarembas artiklar lades under kultursidorna till att börja med (varför?) men att sedan skriva en så fullkomligt idiotisk ledare? DN föll just rejält i anseende.

Kommentera!

Post Navigation