Om att vara på akuten

Igår jobbade jag på akuten. Det var tiotusenmiljoner patienter där. Inte helt oväntat eftersom det var första dagen efter påsk och således kunde antas vara som en vanlig måndag, men ändå. Jag fick SMS om att jobba och jobb blev det.

Vid ingen tidpunkt hade vi färre än femtio patienter på akuten. Det kanske inte säger folk som inte jobbar på akuten något, men för att beskriva det: jag skulle hjälpa en dam ut. Hon var färdigbehandlad och skulle hem. Hon skulle vänta i väntrummet eftersom hennes barn skulle hämta bilen. När vi kom ut i väntrummet fanns det inte en enda plats ledig – en ung man fick till slut ställa sig upp och ge sin plats till damen. Denna stolsbrist var trots att vi satt ut fler stolar i väntrummet.

Likadant såg det ut inne på akuten. Vi fick leta efter sängar. Inte bara rum/plats att ha sängen på, utan leta efter faktiska sängar att lägga patienterna i. De var slut så att vissa patienter fick sitta på stolar istället. Varenda rum var upptaget och när doktorn skulle titta på en patient var det ett pusslande med flytt av patienter från ett ställe till ett annat för att frigöra rum.

Jag sprang som en skållad råtta. Det var EKG:n, assistans vid en lumbalpunktion, folk som skulle till röntgen, från röntgen, prover som skulle tas, nålar sättas och rör skickas, det var urinprover och titta till patienter. Det var mycket att göra.

För någon vecka sedan när jag jobbade fick jag min första utskällning. Det kan väl sägas vara lite bra gjort – jag har jobbat på akuten från och till sedan i somras och har hittills undgått dem. Så inte längre. En anhörig skällde ut mig och ansåg att jag var grymt otrevlig mot henne. Frågan jag fått? “När kommer doktorn?” Med en patient i fråga som var gulprioriterad, bland ca tolv andra gulprioriterade patienter på vårt team, var det givetvis så att det skulle ta tid, vilket jag också sa, även då hon frågade en andra gång. Jag kan aldrig svara en patient/anhörig om när doktorn kommer. Det beror alltid på. Det beror på hur många andra patienter som finns på akuten och framför allt hur sjuka dessa andra patienter är – och även om det är lugnt då jag står och pratar med patienten i fråga så kan det bara någon minut senare komma in ett traumalarm eller en rädda-hjärnan eller något annat som kommer kräva all vår tid.

Sedan jag jobbat på akuten har jag kommit fram till en sak: om man är på akuten och inte blir omhändertagen omgående så ska man vara tacksam – för om vi har dig som högsta prioritet, om du är den som vi står och väntar på när du kommer, då är du förmodligen ganska illa däran.

Visst är det inte kul att ligga på akuten i flera timmar (den stackare jag sett som legat längst hade varit där i sexton timmar), men att gå till akuten är inte, som vissa tror, en snabblösning. Det får vi ofta – “Jag kom till akuten för att det skulle gå fort.” Det gör det inte (om du inte, som sagt ovan, är väldigt väldigt dålig). Det tar allt som oftast timtal på akuten. Det är givetvis inget mål vi har – vårt mål är att patienter ska lämna akuten, antingen till andra avdelningar eller för att gå hem – inom fyra timmar, liksom vi vill att de träffar läkare inom en timme. Det är dock inte något vi alltid lyckas med, allra minst när det är mycket högt tryck på akuten.

En annan anhörig skällde på en kollega. “Jag har stått här och räknat er. Ni är jättemånga och ni bara går fram och tillbaka.” Vi tog givetvis inte hand om hans anhörige fort nog. Att man får bilden av att vi bara går fram och tillbaka är väl inte så konstigt – vi går fram och tillbaka mellan olika rum och platser på akuten – men att man inte antar att vi gör något på de ställen dit vi går? Really? Vi får givetvis också skäll ibland för att vi tar rast och, chockerande nog, äter lunch. Vi äter lunch medan det sitter patienter och väntar! Ja, det gör vi. För att vi arbetar åtta eller nio timmar långa pass och då måste vi det. Får du äta lunch på ditt heltidsjobb? Då är det väl ändå inte mer än rätt att vi får det också. Vill du verkligen ha vårdpersonal som inte ätit på åtta timmar till att ta hand om dig? Så vi äter, trots att det finns patienter. Sköterskorna har avlösning med schemalagd lunch, men vår läkare fick igår inte lunch förrän klockan var nästan halv åtta på kvällen.

En tredje anhörig sa till mig, “Jag läste i tidningen att det tar lång tid på akuten, men jag trodde inte på det.” I det här fallet måste sägas: det som står i tidningen är sant.

Men för att avsluta positivt – varför jag ändå älskar mitt jobb: De allra flesta av våra patienter är underbara. De är snälla och goa och antalet gånger jag har fått höra, “Det är tur att ni finns!” och “Ni är ena änglar!” och “Jag förstår inte hur ni orkar, ni gör ju ett sånt jättejobb!” är många. Det är så roligt att ta hand om människor, att jag kan göra mitt för att få någon att må bättre, även om det i stunden bara är att ge dem en filt eller prata med dem. Det är intressant att lyssna på människor, att se hur de blir lättade av något jag kan säga till dem. Det är ett tungt jobb ibland, det är många steg att gå under ett pass, men jag tycker det här jobbet är fantastiskt.

Kommentera!

Post Navigation