Mer “första gången som…”

Ett konstigt lugn. I några dagar eller några veckor har det varit mer intensivt att göra – två hemsidor har utvecklats, några dagars jobb på akuten, och så har vi den där studien. Nu är alla siffror inknappade i SPSS, såväl blodprovsresultat som uträkningar från BMR:en. Det tog ett tag, framför allt att räkna ut alla medelvärden som behövdes från BMR:en.

Har också börjat skriva på rapporten – ungefär 2,5 sida har jag knåpat ihop vid det här laget. I beskrivningen av hur vi ska skriva rapporten står det att den får vara max 25 sidor. I dessa 25 sidor ingår tydligen, enligt en äldrekursare, även sidor som förstasida, referenslista och eventuell innehållsförteckning. Jag tycker det är ett otroligt korkat sätt att sätta en begränsning. Hade det inte varit bättre med något av följande: max antal ord eller max antal sidor för själva rapporten utan allting runtomkring?

Men nu är de första sidorna inskickade till handledare eftersom jag inte vet var jag ska med resten. Hemsidorna i fråga är färdiga så långt det går för mig att göra utan vidare input från kunderna. Och akuten behöver mig inte för närvarande. Så här sitter jag och undrar vad i hela friden man gör när man är ledig. Städar, förmodligen – och packar inför London kanske vore en idé?

Igår, då jag började skriva detta inlägg, avbröts lugnet av att doktor D tyckte att jag skulle “masa mig till akuten” och vara läkarkandidat och lära mig ortopedi. Så blev det. Akuten hade sedvanligt måndagssyndrom, dvs massor av patienter. Vi började med en patient med sabbat knä där jag fick göra knästatus och för första gången sticka i ett knä. Det gick alldeles utmärkt. Doktor D är dessutom sådär “Gör det!” i sin undervisningsstil så det finns inte mycket till tid att fundera på saken. Det passar mig som handen i handsken. Jag har ingen lust att fundera över det heller – jag vill göra! Om jag inte tänker så mycket och får en massa ångest går allt kalas. Efter att ha gjort knäpunktionen – och smärtlindrat patienten med Xylocain (lokalbedövning) – fick jag sedan skriva mitt första sjukintyg, mina första läkemedelsrecept, och sedan skicka hem patienten.

En patient med bruten höft togs mestadels omhand av doktor Ds andra läkarkandidat, men jag fick göra hälften av höftblockaden så nu har jag gjort det också. Det blev också ytterligare patienter med fotstatus och därmed blev min första röntgenremiss skriven.

Jag hade en aningens svårt att släppa att vara undersköterska, men det är ju inte så märkligt. Mestadels var det bara oerhört intressant och lärorikt att vara med. Det verkar som att jag älskar att vara på akuten alldeles oavsett vilken roll jag har där…

Idag är det valborg och läk brukar fira i Trädgårdsföreningen. Jag mötte upp E med pojkvän och vi åt lite och frös en aningen – det blåser halv storm. Efteråt gick vi alla till blodcentralen och jag gav de 4,5 dl man får ge. Får man ge så ska man ge – inte minst om man accepterar att ta emot blod om det skulle behövas. Ge Blod. Nu. 

 

 

Kommentera!

Post Navigation