Är alla patienter lika viktiga?

Idag var det ytterligare ett pass på akuten som gällde, det tredje av fyra denna vecka. Imorgon blir det halvnatt. Dagens pass var ganska lugnt – förmiddagar är generellt lugna och det gäller inte bara vardagar utan även helger. De hade haft en hektisk natt, men på morgonkvisten var det bara enstaka ströpatienter kvar på akuten, så vi började med en i stort sett tom lista då vi skickade hem nattpersonalen för att sova.

Innan passet började hann jag läsa början av Dagens Nyheter, som idag publicerade en fantastiskt bra debattartikel – Vårdkvaliteten måste alltid vara viktigare än väntetiden. Det är en av de bästa debattartiklar som skrivits på ämnet. Debattartikeln handlar om Socialstyrelsens utredning “Uppföljning av väntetider vid sjukhusbundna akutmottagningar” som nyligen utkom.

Hela utredningen riskerar att reducera akutmottagningsverksamheten till en fråga om väntetider, när det – för varje rimligt klok medborgare – i första hand är en fråga om vilken sjukvård som ges! Om en patient blir behandlad ytterst snabbt men fullständigt fel kommer den akutmottagningen med rapportens uppläggning att betraktas som exemplarisk.

På akuten i Linköping har det jobbats en hel del med ledtider. Detta följs genom att registrera tiden då patienten först anländer till akuten och blir registrerad av sekreteraren och därefter även registrera när triage görs, när patienten först får träffa läkare, samt hur snabbt patienten kommer därifrån. Triage ska ske inom en halvtimme, läkarmöte inom en timme från ankomst, och patienten ska lämna akuten (till avdelning, öppenvård eller hem) inom fyra timmar. Ledtiderna för varje dag redovisas dagen därpå vid morgonmötet och är vårt mått på hur “bra” vi varit (och delvis, ihop med en uppställning om hur många röd- och orangeprioriterade patienter vi haft, samt totalt antal patienter under dygnet, en redovisning av hur tungt dygnet varit). Men är det ett bra mått på hur duktiga vi varit?

En patient som inkommer till akuten med en fotled som skadades för två veckor sedan och som nu “fortfarande gör ont”, och som sedermera får vänta fem timmar på att träffa läkare eftersom akuten är översvämmad av patienter. Patienten är på inget sätt akut och på frågan om varför denne inte sökte vårdcentral får man svaret att “det ju ska gå snabbare på akuten – kommer man hit är det ju akut”.

En patient söker för ryggsmärta. Klockan är tre på eftermiddagen och patienten har fått tid på vårdcentralen klockan halv fem – men “orkar inte vänta tills dess”, trots att han haft ont i närmare en månad. Det går ju också, enligt patienten, “snabbare på akuten”.

En patient körs till akuten av ambulans. Hon har blivit påkörd och ligger fastspänd på spineboard med misstanke om nackskada och brutna ben. När hon kommer står ett helt team och väntar på henne.

Tittar man enbart på ledtiderna är samtliga dessa tre patienter lika viktiga. Alla ska träffa doktor inom en timme och vara från akuten inom fyra timmar. Att de tre i verkligheten inte är lika viktiga tror jag de flesta tar som självklart. När vi sedan lägger på en hel del patienter som ligger någonstans mittemellan – en person med buksmärtor som kan vara en akut blindtarmsinflammation, någon med bröstsmärtor som kan ha en pågående hjärtinfarkt, en tant med neurobortfall som kan vara en stroke, och ett barn som trillat och slagit upp ett sår i pannan som behöver sys, till exempel – då borde alla inse att vi inte kan ta varje stukad fot som prio ett och hantera inom fyra timmar. Det vore trevligt om vi kunde det, men det kan vi inte. Och kanske är det lika bra, för om alla som kom till akuten blev omedelbart omhändertagna så skulle ännu fler söka sig till akuten för småsaker som definitivt kan omhändertas av primärvården. (Med det sagt inte så att primärvården inte har fullt upp – det har de. Min teori är att med mer tillgänglig vård söker folk helt enkelt vård oftare, oavsett vårdnivå.)

Kan vi någonsin bygga ut akutmottagningarna så mycket att de med enkla sjukdomar blir nöjda med väntetiderna?

Jag tror inte det. Det märks inte minst på att de som klagar på akuten – de få utskällningar jag fått – är de som är minst sjuka. De som skriker allra högst är anhöriga till patienter som inte är särskilt sjuka. De som inte är särskilt sjuka kommer alltid att få vänta, såvida vi inte tar resurser från de mycket sjuka. Och när vi är den där tjejen från trafikolyckan i mitt exempel ovan, då tror jag vi är glada om personalen inte är upptagna med den månadsgamla fotskadan när ambulansen anländer till akuten.

Det är bra att man försöker mäta effektiviteten på olika akutmottagningar. Problem uppstår dock när man bara tittar på en enda och helt ignorerar sådant som kvalitet och vilken typ av patienter det är som först får tillgång till vården. Det är inte first come, first serve. Det är mest sjuk, först in. Det är så det måste vara. Utvärderingar borde spegla detta – och om vi faktiskt ger rätt vård.

Kommentera!

Post Navigation