Saknad, liv, lördagar

Ensamheten tränger sig på. Omfamnar mig på det sätt jag önskar att en människa skulle omfamna mig, men där en människa hade gett tröst och värme ger ensamheten endast mörker och kyla.

Jag har varit här förr. Det är känslor som sänkt mig i depression förr, men nu sliter jag för att det inte ska ske. Det finns trots allt mitt ljus i tunneln: läkarutbildningen. Och medan utbildningen som sådan inte gör något för att ge mig den mänskliga värme jag vill ha, så hoppas jag att människorna där kan göra det. Att jag träffar andra som är som jag, med prioriteringar som liknar mina, humor som är som min, som ser förbi taggarna och tycker om mig för den jag är.

Jag saknar människorna hemma – hemma, Malmö, för hemma är fortfarande där, framför allt när det är mörkt – och skulle göra mycket för att vara med dem just nu. Vissa av dem. Saknar dem så att det gör ont i hjärtat.

Det mest förvånande är väl att jag inte gråtit här än. Jag som har så lätt för att ta till tårar, inte för manipulation eller något annat medvetet, utan bara för att mörka och ledsna känslor alltid legat nära ytan hos mig. Borde jag då inte gråta här? Men kanske är drömmen trots allt så stark – drömmen om utbildningen, hoppet om vänner – att den kan motstå mörkret.

De hemma verkar inte sakna mig. Det är inte så konstigt; jag är bara en människa mindre, en komplikation mindre att hantera. För min del är det alla.

Jag brukar påstå att det är enklare att vara den som åker, än den som stannar kvar. Nu är jag tveksam, i detta fall. Kanske mest för att teorin brukar hänföras till semesterresor, och på semesterresor har den som åker alltid massor att göra – även om ‘massor’ mest är att ligga på stranden och lata sig. Den som är hemma lever i vardagen, går på ställen man delat med personen som är borta, påminns ständigt om dennes bortavaro.

Jag påminns inte om människor här, men jag tänker på dem konstant.

Jag tänker på lördagar som varit den här sommaren: en vecka sedan då jag precis flyttat upp och jag var med K och J på Ghingis och åt buffé. Två veckor sedan, då jag var på E och Ns bröllop (och träffade H för första gången). Tre veckor sedan jag var på Liseberg med K, J, S och lillebror. Fyra veckor sedan, möhippa i Stockholm. Fem veckor sedan en lugn helg hemma med oxfilé till middag hos mamma och pappa. Fem veckor sedan brännboll på dagen och fest på kvällen där det söps och hånglades på alla håll och kanter. Sex veckor sedan jag kom hem från sommarlägret i jutsu. Sju veckor sedan jag var på A-Ms bröllop. Åtta veckor sedan jag var i Accra. Nio veckor sedan jag var i Green Turtle Lodge och lekte sommarsemester i Ghana. Nio veckor sedan jag njöt av en dusch på hotell. Och tio veckor sedan jag inte ens börjat på resan till Ghana eller något annat som följde under sommaren.

Vilka lördagar det har varit. Vilka dagar, vilka veckor. Vilken sommar.

Och på måndag är det Första Dagen Av Resten Av Mitt Liv.

~

Day one day one start over again
Step one step one
I’m barely making sense for now
I’m faking it ’til I’m pseudo making it
From scratch begin again but this time I as i
And not as we

~Not as we, Alanis Morissette

Kommentera!

Post Navigation