Rätt plats

T minus 22 timmar. 21 timmar och 37 minuter.

Imorgon börjar skolan.

Det är snart två år sedan jag bestämde mig. Den 30 september 2008, det var då livet ändrades. Mitt medvetande upptäckte vad mina drömmar alltid varit.

Dagbok, 30 september 2008:

Jag vill bli läkare.

Med ett år på naturvetenskapligt basår och ett högskoleprovsresultat på 2,0 skulle det, med tur och skicklighet, kunna vara möjligt.

Fan, jag vill. Har alltid velat. Har varit en sån där dold dröm som jag, i och med mediegymnasiet (som inte gav mig allt nödvändigt i form av naturämnen och matte) satt som ouppnåelig. Det är den inte. Det krävs jobb, men det skulle gå. Faktiskt.

6,5 år till i skolan. Jag skulle, om allt går på räls och jag inte tar paus, vara klar när jag är 31 år gammal, och därefter göra 18 månader AT-tjänst.

Mest förvånad är jag just nu över att K, E och C alla sagt, “Go for it, om det är det du vill.” Lillebror tyckte att jag var galen…

Men varför vänta, när jag nu har möjligheten? Man ångrar bara det man inte gör, som C påpekade. Och om jag försöker och det inte går, då har jag ju i alla fall försökt.

De följande dagarna, veckorna, är fyllda av skriverier om min nya dröm. De senaste 23 månaderna har bara jobbat hit. Mot detta mål. Läkarlinjen. Jag gjorde färdigt juristlinjen för det vore idiotiskt att hoppa av den efter åtta terminer, inte minst eftersom det ändå inte gick att hoppa på basåret vid det laget. Jag missade anmälningstiden till högskoleprovet hösten 2008 med en vecka, så första gången blev våren 2009. Och hösten 2009 kom jag in på basåret. Slet som en galning med allt som skulle hinnas med.

Och nu är jag här.

Dagbok, 1 oktober 2008:

24 timmar har gått, in i min nya dröm. Önskan om att bli läkare blev inte ett uns mindre av dagens ljus.

Pratade med mamma. Hann så långt som till, “Jag vill bli läkare,” innan hon sade, “Gör det!”

Jag har en oändlig tur, det ska inte förringas. Tur med föräldrar som älskar mig och stöttar mig i allt jag gör, även när jag byter inriktning efter att redan ha gått över fem år på universitetet. Att dessutom ha de ekonomiska möjligheterna att göra det är också få förunnat.

Våren 2009 skrev jag mitt examensarbete – starkt influerat av mitt medicinintresse; titeln är DNA som bevis i brottmål (PDF; jag har inte vågat läsa den sen jag gick basåret, för jag misstänker att där är en del fel i DNA-sektionen – men ändå, det är ett examensarbete i juridik – stolt är jag åtminstone) – och i förordet skrev jag följande:

Mitt allra största tack till mina föräldrar, som genom hela mitt liv stöttat mig och fått mig att göra mitt bästa. Jag är ju uppenbarligen en virrpanna som inte vet riktigt vad jag vill, och ni är ändå här och står vid min sida, redo att hjälpa, stötta och älska. Tack.

Varken mamma eller pappa har tvivlat på mig. Visst, de var väl inte säkra på att jag faktiskt skulle genomföra min plan (det vet de väl fortfarande inte, har ju inte börjat än, men det känns ju mer sannolikt nu än på termin åtta på juristlinjen då det mer var en fix idé än en riktig framtidsutsikt). Har väl slagit dem med häpnad i envishet, igen… Men de tvivlade aldrig på min förmåga.

Nu är jag nervös. Men det är positiv nervositet. Jag vet att jag är på rätt plats. Till slut.

T minus 21 timmar, 18 minuter.

Kommentera!

Post Navigation