Resor på tåg

Jag fick vid något tillfälle beskrivet för mig att människor i ens liv – vänner och andra – kommer och går som passagerare på ett tåg. Jag själv är den ende passagerare som är konstant på tåget; jag sitter på det från dess startpunkt till dess slutpunkt. Andra människor hoppar på och av vid en mängd olika stationer – vissa kanske till och med återkommer på en senare station efter att ha hoppat av. Under en period reser vi tillsammans. Pratar. Utvecklas. Älskar.

Just nu är det många som hoppat av tåget.

I am never alone, I’m failing to turn
I will never miss home, I want to get back again
I am never alone, my colors will burn,
never alone, always alone

~ Never alone, always alone, Takida

Om det gör ont så är det faktiskt inte det rena faktum att de inte vill resa med mig längre, utan att deras syn på vår gemensamma resa var så annorlunda min. Att vi har levt i olika verkligheter om vad vår relation innebär.

Att bli olyckligt kär i någon är väl det enklaste exemplet på vad jag menar. Man kan drömma sig bort i fantasivärldar där allting är rosa och sött med 2,5 barn och de tre V:na. Eller nåt. Man blir vän med personen i fråga och sedan får denne veta att man är kär – och den dröm man haft krossas bortom alla möjligheter till reparation, för den andre är verkligen inte på samma sida i boken. Den andre vill inte alls samma saker; den andre är inte kär. Den andre ser inte alls samma gemensamma resa som man själv gör.

Jag har framför allt varit med om det gällande bästa-kompis-skap. Där jag vill enormt mycket men möter ett motstånd och en motvilja som snart får mig att inse att det aldrig kommer bli såsom jag önskar och drömmer om. För att den resa den andre är på är inte alls samma resa som den jag är på, oavsett att personkemin stämmer. Personen är redan på väg av tåget, stationen närmar sig.

Det enda man kan hoppas på är att man lär sig något av var och en av dessa resor tillsammans med andra människor. Att man växer som människa, förhoppningsvis blir en bättre människa men även om det inte sker så utvecklas man. Inser saker om sig själv man inte visste innan.

Borde lyssna mer på mig själv:

Visst hade det gjort fantastiskt ont om någon dött, eller om de försvunnit ur mitt liv på annat sätt utan att det var mitt val. Det är klart. Men, klyschigt som det låter, så – tiden läker alla sår. Om det var något jag lärde mig efter mitt förra förhållande så var det det. Saker och ting kan göra extremt ont, men efter ett tag går det över.

Att lämna människor, 17 augusti 2010

Och sen håller man tummarna för att det någon gång hoppar på någon på tåget som inte alls vill hoppa av. Oavsett om det skumpar alldeles förbannat på resan.

Kommentera!

Post Navigation