Vårdcentral

Vårdcentral.

En central där man vårdar.

Jag är där nu, vaknar tidigt på morgonen och kör ut till Kisa för att få ha roligare och mer utvecklande dagar som jag kunnat hoppas. På två dagar har jag fått träffa och i stort sett ta hand om själv fem patienter och dikterat lika många diktat. Jag har tagit anamnes, lyssnat på trötta människor som vill prata, skrivit recept för läkemedel och skickat remisser till US för vidare utredningar. Det tar femtio minuter att köra ut och lika lång tid hem och jag måste gå upp klockan sex och jag är så trött när jag kommer hem att ögonen går i kors, men jag bara älskar det.

Någon gång inom en inte alltför avlägsen framtid kanske man blir doktor trots allt.

Distriktsläkare vet jag inte om jag kommer bli för det är knappast något lugnt och stilla jobb – doktorerna i Kisa jobbar non-stop, precis som sjuksköterskor och övrig personal, för det är ingen brist på sjuka människor som behöver hjälp – men alla är så snälla och välkomnande att man inte riktigt kan låta bli att lockas lite grann ändå.

Jag har eget rum med egen dator och diktafon och ett postfack där jag lägger papper när jag har dikterat klart.

Det känns som att det är alldeles väldigt mycket på riktigt.

(Även om jag bad om ursäkt på förhand till sekreterarna som tvingas skriva mina dikteringar.)

Kommentera!

Post Navigation