Jakten på den Gyllene Sängen

En lugn förmiddag på akuten. Klockan halv tolv har jag dragit två blododlingar och serverat fika till två patienter, i övrigt har vi mest tagit det lugnt. En av de få patienter vi har på teamet, vi kan kalla honom Arne, mår inte så bra. Han är faktiskt så pass dålig att vi inte kan skicka hem honom, utan han måste läggas in. Dessa ord – “läggas in” – är de magiska orden. Nu börjar det roliga: Jakten på den Gyllene Sängen. En titel på en spännande roman, kanske? Blivande actionfilm?

Nah. Istället är det det ständigt återkommande problemet på sjukhuset. Det finns en yrkeskategori, vårdplatskoordinatorerna, som gör ett enormt jobb för att minska problematiken, men när det ligger 22 patienter på en avdelning med 18 sängplatser så kan inte ens de alltid fixa mirakel (de lyckas dock överraskande ofta).

Så varför är det så överfullt? Många sjuka, givetvis, ihop med för små avdelningar för vår åldrande befolkning där allt fler kan hållas vid liv väldigt länge, men det finns ytterligare ett problem, inte minst så här i jul- och nyårsledighetstider: kommunen.

Avdelningsläkaren som kommer till akuten för att diskutera Arne är trött. ”Vi har inga platser kvar. Vi kan inte skicka hem någon trots att de är klara, för de måste till korttidsboende, och det finns ingen på kommunen som kan se till så att de kommer dit.”

Kommunen tillhandahåller så kallade korttidsboenden, servicehus, och äldreboenden av andra slag. Korttidsboende är till för att vara just korta, på väg mot något annat (även om de inte alltid är det):

Den vanligaste anledningen till korttidsvistelse var rehabiliteringsskäl. Många personer fanns också på korttidsboende i syfte att utreda om han/hon kunde återgå till hemmet eller hade behov av att flytta till ett särskilt boende.

~sidan 6 i Korttidsboende – en kort tids boende?

För att man ska kunna komma till korttidsboende efter en sjukhusvistelse krävs det att det görs en vårdplanering. Då ska patienten, sjukhuspersonalen, kommunens biståndshandläggare, och andra berörda parter vara med, för att bedöma behovet av vård och omsorg. Låter ju bra – förutom det där med kommunens biståndshandläggare. För till skillnad från sjukhuset, som har öppet dygnets alla timmar årets alla dagar så tar kommunens biståndshandläggare semester. Röda dagar är röda dagar, och att ta ut lite semester på klämdagarna för att få väldigt lång ledighet är ju varje svensks rättighet.

Och då ligger Agda och Gösta och Margot och Sven kvar på sjukhuset i väntan på korttidsboenden, eftersom de är för sjuka för att åka hem och eftersom biståndshandläggaren hoppar runt julgranen.

Och det medan Berit och Gittan och Evert är fast på akutmottagningen i timtal för att inte ens vårdkoordinatorerna kan göra det omöjliga. Sjukhuset är helt enkelt fullt.

Min sjuksköterskekollega säger till mig att han hade blivit vansinnig om han hade varit doktor och hade varit tvungen att spendera större delen av sin tid på att försöka hitta sängplatser åt sina patienter. Fem och ett halvt års utbildning, arton månaders AT-tjänst, och kanske även mångårig specialisttjänstgöring – och det läkarna spenderar en väldigt stor del av sin tid på är att leta sängplatser på ett överfullt sjukhus där ingen avdelning kan ta fler patienter.

”Men imorgon börjar dom jobba på kommunen igen”, säger avdelningsläkaren trött. Hon har sex patienter som ska till korttids, som bara ligger i förvar på hennes avdelning. Människor som är färdigbehandlade på sjukhuset, men som inte är i skick att bo på egen hand.

På en annan avdelning ligger nio patienter och väntar på plats.

Imorgon är det måndag och helgerna är slut – men det innebär bara att kommunen börjar i ena änden av berget av patienter som behöver boenden. Det kommer ta tid innan patienterna kommer iväg till sina boenden, säkerligen både dagar och veckor, och under den tiden fyller det på sig med nya. Kommunens straff om de tar för lång tid på sig (det finns en gräns på fem dagar, innan dess ska patienterna måste ha flyttat; de dagarna är givetvis bara svarta dagar i kalendern, röda dagar räknas inte) är att de måste börja betala för sjukhusplatserna, men det vet jag inte om någon bryr sig så mycket om. Framför allt spelar det inte någon som helst roll för vår käre Arne. Han behöver bara den där upptagna platsen, och han behöver den nu.

Jag förstår att kommunanställda vill vara lediga på jul och nyår – det hade vårdpersonalen säkert också velat, men det går inte, lika lite som det uppenbarligen fungerar att kommunens biståndshandläggare är det. Och om de röda dagarna ska få fortsätta vara röda för biståndshandläggarna, då borde man kraftigt öka bemanningen de svarta dagarna, så att inte patienterna hamnar på hög och bara ligger på sjukhuset och väntar. Det håller bara inte.

(Arne får sin plats till slut, mer än två timmar efter att vi är klara med honom. För att vårdplatskoordinatorerna återigen trollar med knäna.)  

Andra som skrivit om ämnet: DNs Hanne Kjöller, MMA farsan

Kommentera!

Post Navigation