Arbetsuppgifter

Det har varit mycket diskussion på sistone om arbetsuppgifter.

Det har diskuterats lärare som spenderar en betydligt större del av sin dag på att skriva om sina studenter än med dem. Det har pratats om läkare som ödslar timmar av sin tid på att få datasystem att fungera och fylla i blanketter istället för att träffa patienter. Det har gapats om att sjukhusen är skitiga för att sjuksköterskorna inte städar ordentligt för att de har annat att göra.

Det där med arbetsuppgifter behöver diskuteras mer.

Idag har SVT-nyheterna som första headliner att det dör patienter när sjuksköterskorna har många patienter att dela sin tid på. L och jag tittar på varandra och säger, Nähä? Hur är det nyheter? Samtidigt var det på nyheterna förra veckan att det är skitigt på sjukhusen – för att sjuksköterskorna inte städar. För att de inte hinner.

En undersökning från USA visade för ett tag sedan att amerikanska läkare är upprörda över att de spenderar 20% av sin tid på administration. Nu vet jag inte riktigt hur de definierade administration och patientarbete, men jag kan lova att den läkare i Sverige som bara spenderat 20% av sin arbetstid på administration hade hoppat högt av glädje. En dryg termin in i klinterminerna har jag börjat skrapa ytan av att se hur extremt mycket tid läkare lägger på att fylla i blanketter (sjukskrivningar, utskrivningspapper, och åttamiljoner studier, framför allt på vissa kliniker), skriva remisser, och massor av annat som inte alls kräver en fem och ett halvt år lång utbildning plus i runda slängar ett och ett halvt år AT, i minsta fall – överläkarna har ju dessutom fem eller sju års ST och många års erfarenhet ovanpå det. Fullständigt bortkastat – och då har vi inte ens börjat prata om kirurgerna, som bara opererar en dag i veckan…

Sista veckan på kardiologen var jag slarvig och tappade bort nyckeln till mitt skåp. Det var allmänt trist och efter att ha letat och letat och letat fick jag till slut gå till vaktmästeriet och be en snäll vaktmästare hjälpa mig. Det gjorde de så gärna. Vaktmästaren och jag började prata lite och det visade sig att han flyttat till Linköping för att han ville bli lärare – men han hoppade av utbildningen när han insåg hur oerhört mycket tid som skulle spenderas på administration, och hur lite tid som skulle vara faktisk undervisning. Jag tror att han hade blivit en utmärkt lärare, så där förlorades den tillgången (och vaktmästeriet vann den!).

En kompis i Malmö är färdig lärare sedan i januari och började för någon vecka sedan ett vikariat för en lågstadieklass. Andra dagen frågade jag honom hur det var att arbeta och han sa: Det är jätteroligt – men det är så mycket mer administration än man kan föreställa sig. Bland annat ska varje enskild elev ha en plan (IUP, individuell utvecklingsplan) i varje enskilt ämne, så att föräldrarna och eleven kan läsa hemma och “vara förberedda” när de kommer på utvecklingssamtal. Varje. Enskild. Elev. I. Varje. Enskilt. Ämne. I. Lågstadiet.

På något sätt klarade vi oss förr också. När vi inte administrerade allting sönder och samman. När inte varenda liten detalj av varje sak som händer inom skolan eller inom vården skulle skrivas ner någonstans. Hur funkade det? Men det var innan den moderna tiden och den moderna människan. Idag ska vi ha tillgång till våra egna journaler (gamla protester om att de inte skulle lämnas ut förrän det gjorts en menprovning om huruvida någon annan skulle kunna komma till skada av att journalen lämnas ut verkar nu ha helt glömts eller ignorerats) och våra småbarn som ska lära sig läsa och skriva ska ha det på pränt precis hur det ska gå till.

Det borde införas lärarsekreterare. Och fler läkarsekreterare. Folk som är utbildade för administration, så att de som är utbildade för icke-administration kan ägna sig åt det. Det är inte alls för att hävda att det är enkelt arbete – tvärtom. Men att låta sekreterare av olika slag göra administrativt arbete är optimering av användningen av kunskap. På samma sätt kanske det vore dags att ta in några fler lokalvårdare, om det är smutsigt på sjukhuset? Varför ska vi använda sjuksköterskor till det, personer som i minsta fall har tre års utbildning, ofta betydligt mer, för att inte tala om alla år av erfarenhet? Visst ska de, som S påpekar i sin blogg, liksom alla andra yrkesgrupper, städa efter sig, men om det ligger damm i hörnen och liknande historier om smutsiga lokaler så kanske det inte är sjuksköterskorna som ska sköta den typen av städning. Det kanske är bra om de ägnar sig åt alla de patienter de ändå inte riktigt hinner med.

Förslagsvis borde sjuksköterskor hålla på med vård och omhändertagande.

Läkare borde hålla på med sjukvård. Med patienter.

Och lärare borde lära elever.

Bland alla besparingar hit och dit tror jag faktiskt att det i det långa loppet hade sparat samhället betydligt mycket mer, i folk som kan söka sin vårdcentral eftersom det finns tider där när man blir lite sjuk och man då slipper gå till akuten, och i folk som kan få sina canceroperationer eftersom kirurgerna opererar mer än en dag i veckan. Vi skulle se det i färre sjukhusinfektioner eftersom någon som är anställd för att städa gör det, och vi skulle se lägre dödlighet eftersom sjuksköterskorna skulle kunna koncentrera sig på sina patienter (och sen tar vi och anställer ett par sjuksköterskor till, så att de inte behöver ha hand om fullt så många patienter att några stryker med av ren tidsbrist). Vi skulle se duktigare elever som får mer tid med sina lärare, och det i sin tur är ju det vi alltid kallar en “investering i framtiden”.

Men långsiktighet har ju aldrig varit politikers starka sida.

Kommentera!

Post Navigation