Vem jag ska bli som doktor

Det närmar sig slutet av primärvårdsplaceringen och det gör mig lite ledsen faktiskt. Jag trivs så fantastiskt bra på Kisa vårdcentral, med alla som jobbar där och med det ständiga flödet av patienter. Jag lär mig så väldigt mycket varje dag, lär mig hur jag undersöker ett knä, hur man sticker för att spruta kortison i en axel, vad man bör fundera på när man sätter in angiotensinhämmare som blodtrycksläkemedel. Jag lär mig prata med patienter på ett helt naturligt sätt, skapa kontakt med var och en av individerna som sitter framför mig. Från norrlänningen som inte säger mycket mer än “shup” på inandningen, till tonåringar med tungt bagage som inte har någon att prata med, från den gamla tanten med hjärtsvikt som knappt orkar prata för att hon blir andfådd men som ändå insisterar på att hon inte ska gnälla, till det lilla hängiga barnet med feber och oroliga föräldrar.

Det är vitt och brett, allt möjligt, från det lilla till det stora. Det är allt från ingenting till saker som skickas direkt till akuten. Patienter som inte alls har lust att vara på vårdcentralen, som bara är där för att de tvingats dit av anhöriga, och som inte alls har lust att svara på frågor och vara till lags. Patienter som söker för att de är oroliga för att de kommer att bli sjuka.

Det är rekommendationer om Panodil, utan tvekan det mest använda läkemedlet på vårdcentralen, och det är lugnande ord som tröstar och ger ro. När det behövs är det tuffare ord om att ta sig själv i kragen och lära sig leva med sin sjukdom, men alltid på ett stöttande sätt. Ibland är det att starta utredningar som kommer att sluta med tråkiga besked, men desto oftare är det bra besked.

Mina handledare har lett mig med värme och glädje och jag försöker ta med mig det jag tycker de gör bra, för att försöka forma min egen läkarroll. Vem vill jag vara? Hur vill jag vara? Jag tror bara att jag till viss del kan påverka det, resten är min personlighet. Med nyfikenhet på människan mittemot kommer man långt. Av någon anledning har jag mycket lättare för att tycka att patienter är intressanta, än människor i allmänhet. Å andra sidan tenderar folk att vara öppna och ärliga på ett helt annat sätt mot sin doktor.

Och så inte att förglömma, sköterskorna och sekreterarna som hjälpt och svarat på alla frågor.

Alla erfarenheter läggs samman för att forma vem jag ska bli som doktor. Det är spännande.

Kommentera!

Post Navigation