En blodgas

Drygt halvvägs genom min medicinakutvecka – snyft! Är visserligen lite tudelad, för det här med att vara borta från hemma blir fortfarande gammalt väldigt fort, men jag har ju det så väldigt bra på akuten. Kirurgakuten förra veckan var grym och det har inte blivit sämre på medicin, med ytterligare en fantastisk handledare. Idag vände hon sig till mig och sa att jag är riktigt duktig. Det värmer, så klart. Känns också bra när handledaren tyckeratt det hjälper att ha mig där, att jag faktiskt minskar deras arbetsbörda. Annars är ju känslan som läkarkandidat ganska ofta att man är i vägen.

Har fått öva på blodgaser den här veckan. Minns inte hur vi kom in på det, men det var en sak jag tidigt tog upp att jag inte är bra på (det går troll i det där, funkar aldrig på första försöket men oftast på andra), så min handledare har sett till så att jag fått göra det vid varje givet tillfälle. (Blodgas = nålstick i en artär, oftast a. radialis i handleden men kan även vara i ljumsken i a. femoralis, för att få ut artärblod (syrerikt blod), till skillnad från vanligt venöst prov (syrefattigt), behövs ibland när vi vill se syremättnad, pH, koldioxidnivåer, mm).

Idag kom då en patient in med ett lite ovanligt tillstånd där man blir “pulslös” i armarna (man har givetvis blodkärl men det är så pass mycket förtjockningar i kärlväggen att de blir stumma så att pulsen inte känns). Mycket spännande, vi var tvungna att Googla för att veta vad det var för exotisk sjukdom. Och så skulle det ju tas en artärblodgas på denna patient. Jag hade nyss behövt två försök på en annan patient (med pulsar i armarna) för att få ut lite blod, och när handledaren frågade om jag ville testa på denna omöjliga patient ryckte jag på axlarna och tyckte, varför inte? Patienten var inte stickrädd och jag övar gärna.

Doktorn sa till patienten att jag tagit många blodgaser förr, men utelämnade det där om att det brukar ta mer än ett försök. Patienten var oavsett lugn som en filbunke, han hade varit med om det här förr.

Som tips för att ta blodgaser har jag fått att man ska känna noggrant, känna pulsen i pek- och långfinger och därefter sticka precis mittemellan. Inte så lätt på en patient utan puls. Så, jag bara stack där jag tyckte att kärlet enligt mina anatomikunskaper borde gå, utan att känna något.

Och det hela tog en halv sekund och sedan började blodet pulsa upp i sprutan.

“Så där fort brukar det inte gå när folk ska sticka mig”, sa patienten nöjt. Jag satt mest och stirrade på blodet som snabbt och smidigt fyllde sprutan. “Du var duktig du.”

Jag höll på att börja gapskratta över det hela.

Det jag tar med mig är således att man inte alls bör känna efter före, utan stick på måfå så funkar det utmärkt… Eller nåt. Kul var det i alla fall.

På det hela taget en bra dag med fortsatt varierande patienter. På kirurgakuten var det nästan uteslutande buksmärtor, här på medicinakuten är det bröstsmärtor, neurologiska bortfall/huvudvärk och andningssvårigheter som dominerar. Man blir snabbt bättre på neurologstatus och jag har nu försökt börja göra det efter någon sorts ordning. Neurologstatus är ganska långt med många olika tester, så det är bra att ha en ordning för att inte glömma hälften.

Hade gladeligen haft akutplacering i ytterligare två eller fyra veckor. Kan man inte skippa den där kirurgplaceringen om tre veckor, och ta mer akut?

 

Kommentera!

Post Navigation